Gripandet och åtalet mot en läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus har startat en diskussion om behovet av riktlinjer för läkare vid vård av patienter vid livets slut. F d vårdminister Ylva Johansson (S), attackerar socialminister Göran Hägglund med anklagelser om hur dåliga riktlinjerna för läkarna är – riktlinjer som han ärvt efter henne. Vad är då fakta i målet? Behövs nya riktlinjer? Jag är ingen medicinsk-etisk expert, men om man tänker efter lite så klarnar det något.

Till att börja med så vet vi inte vad som döljer sig bakom åklagarens misstankar och läkaren är inte dömd. Man kan säga att det finns huvudsakligen tre tänkbara utfall på den nu uppkomna situationen.

För det första, om läkaren har följt de råd och den praxis som gäller och hon frias, då har gripandet varit ett beklagligt och tragiskt misstag.

För det andra, om läkaren uppsåtligt givit barnet en dödlig dos läkemedel och hon fälls, då är rättsläget klart. Det är ett agerande som uppenbart strider mot lagen.

Det är bara i det tredje utfallet, om läkaren har följt praxis och ändå fälls, som vi har ett problem som ställer krav på en ordentlig översyn av lagar och regler på området.

Jag tycker därför det är bra att landets socialminister behåller sansen i debatten. Göran Hägglund har sagt att sjukvården är ’i livets tjänst’ och att han inte avser att ta ett enda steg mot att införa dödshjälp i Sverige.

Erik Sedig (KD), kandidat till Europaparlamentet