Nu har jag läst vidare…

Nu har jag läst vidare, och läst den här boken klart. Såg då att Claude Berri som skrivit boken först gjorde en film, för att sedan skriva en bok. (Man kunde kanske lätt få intrycket i förra inlägget jag skrev att det var tvärtom – så brukar det ju oftast vara. Fast inte alltid… )

Det är som sagt några år från sin egen barndom som författaren skildrar. Några år under andra världskriget då han fick leva skild från sina föräldrar och bo hos ett äldre par på landet. Positiva år i flera bemärkelser, men svåra på grund av sin saknad och att hela tiden vara på sin vakt för att inte avslöja sin judiska identitet. I boken kommer många tankar och funderingar fram – vad innebär det att vara jude, och varför är man då så illa omtyckt av många? Och varför måste man vara snäll under kriget om man är en judisk pojke? Han vill ju bara leka och ha roligt, precis som alla andra. Kan tänka mig att de här funderingarna bättre kommer fram i en bok än på film.

”Den gamle” som han bor hos tycker väldigt mycket om pojken – och tvärtom! Men ”den gamle” tycker inte om judar, och känner inte till pojkens identitet. Man funderar på hur det skulle varit om han vetat…