Vi ska inte klaga på vår livssituation. Men hur ska vi kunna se ljuspunkterna om vi inte har det dåligt eller har fått se perspektiven. Hade lektion i stesshantering idag då vi tog upp vad som stressar ungdommar i dag, det som de flesta var överrens om var skolan, vi ser det som ett prestationskrav, att lyckas för att kunna göra det vi vill i framtiden. Varför ser vi det inte som en chans att lära oss också. För i mångt och mycket pluggar vi inför ett prov, men om någon skulle ge oss samma prov en månad senare skulle inte nära hälften av det vi pluggade in sitta kvar. Vad ger det för framtiden egentligen, är det bara betygen som spelar roll? I ett land som Tanzania är barnen glada att de får gå i skolan och skulle inte för något missa en lektion eller komma försent, de vill lära sig. Vi sa även att vi blir stressade över pengar, att vi vill ha mer, för visst vi klarar oss men om vi inte har de nya kläderna eller ser bra ut blir vi lika omtyckta då? Blir vi lika populära? Om vi ska få pengar behöver vi ett jobb och om vi inte får ett jobb blir vi stressade för det, men har vi ett jobb kommer stressen istället för att tiden inte räcker till. Välfärd = med välmående? Troligast inte, har vi skapat ett samhälle där prestation och ideal står i fokus istället för människor, glädje och gemenskap? Hur skulle samhället vara för att vi skulle må som bäst? När väger vågen jämt?