Nu när det börjar närma sig och jag sitter här tänkte jag att det var passande att dela med sig av mina helt vanliga söndagstankar.

Den stora frågan är:Varför är det så roligt att packa men så tråkigt att packa upp? Förväntansfull inför en två veckor lång resa från den verklighet vi känner. En resa som jämfört med de tidigare jag gjord kommer vara en resa man sent kommer glömma. Denna resa sägs vara omvälvande, att du hittar närmre dig själv, att du inser hur det egentligen ser ut. När man sedan väl kommer hem så kan väskan stå ouppackad i flera veckor innan man orkar ta sig för att slänga ner smuts tvätten, är det ett tecken på att man inte vill släppa att resan vare sig man vill det eller inte är över. Att du är tillbaka i din vanliga vardag… Sen kommer vi till det här med att överpacka, är det bara ett tjejproblem? Jag har en tendens att antingen packa alldeles för mycket eller för lite, finns det inget lagomt när man ska planera. Det finns inga dåliga väder bara dåliga kläder. Då behöver man ju typ två garderober med sig om man ska få med sig olika ombyten men ändå vara beredd på 10 grader och spöregn eller 28 grader och stek sol.. Som tur är nog inte temperaturen något som vi behöver oroa oss för under just de här två veckorna men ändå snacka om i-landsproblem. Det är inget att göra åt men ändå gnäller vi, är det också typiskt tjejer? Dagens sanning (läs igår), tjejer och även killar klagar generellt allt för mycket på sina problem istället för att göra något åt saken. Det får avsluta dagen och nu är det helt enkelt bara att hitta lösning på problemen, tänka possitivt vare sig det gäller att skita i den eller ta saken i egna händer!