Ända sen jag kom hem den 22:a december har jag gått som i en euforisk dimma och bara njutit. Familjen, vännerna, maten, snön (till och med!), festerna, folket, ställena, djuren, minusgraderna. Det har varit så jäkla underbart att vara hemma och ja, vad kan jag säga? Borta bra men hemma bäst.

Jag har hunnit med att träffa alla, lite fler och en del som jag kanske inte trodde ens att jag skulle få se igen. Jag har hunnit vara ute och tagit i snö. Jag har hunnit frysa ihjäl. Jag har hunnit vänta på en buss. Jag har hunnit svära över renar. Jag har hunnit äta så mycket av mammas mat så jag vet inte när jag kan gå normalt igen.

Jag har hunnit så mycket så det känns nästan om om jag har flyttat hem, men så är ju inte fallet. I morgon far jag till Lycksele och spenderar de sista timmarna med mina vänner och sedan på söndag tar jag tåget (om det går, snökaos på ingång!) till södern igen. Men jag är inte bitter.

För även om allt är fantastiskt och underbart och allt vad det är så kommer vi (jag, D och Ville) hit på en favorit i repris i slutet av januari igen. Sen så har jag en sån jäkla löpningsabstinens så den dagen jag får sätta fötterna på elljusspåret i Lugnås igen är jag en ännu lyckligare tjej.

Tack Norrland, för allt, för den här gången 🙂