Tillbaka i Umeå är det betydligt bekvämare att observera händelserna i Köpenhamn. Man behöver inte springa några hundra meter till nästa session och det viktigaste är välsorterat och tillrättalagt via media. Men stämningen och förväntningarna i luften saknar jag och Tv-apparaten ger mig ingen dialog med representanter för forskargrupper eller aktivistgrupper. Och förstås heller inte den direkta tillgången till kolleger som ägnat massor av år att bygga upp den kunskapsbas som nu håller på att etableras och som delegaterna förhoppningsvis kan och vill tillgodogöra sig. Men, och det känner nog inte våra skattebetalare till, den forskning som de finansierat är inte fritt tillgänglig för alla, allra minst i de länder där konsekvenserna av klimatförändringarna är och blir som störst, i de fattiga länderna. Kommunikation av forskningsresultat är fortfarande en kommersiell historia – skattebetalarna finansierar vår forskning, vi skickar resultaten till tidskrifter som ägs av förlagen, tidskriftens redaktör skickar artiklarna till vetenskapliga granskare som utan ersättning skriver yttrandena och när artikeln är publicerad kan vi läsa om resultaten om vi prenumererar på tidskriften. Men även om mekanismerna är tröga sker här också en förändring mot s.k Open Access vilket innebär att kostnaderna flyttas från konsument till producent och när resultaten är färdiga har alla och överallt fri tillgång. Lika tillgängligt som en blog – nästan!
EPT (
http://www.epublishingtrust.org) är ett bloggande nyhetsblad med uppgift att just förse utvecklingsländerna med aktuella forskningsresultat och de skriver i gårdagens nummer om Köpenhamnskonferensen att om vi skall kunna överblicka all kunskap om just klimatforskningen (och det är en akut uppgift) och samtidigt komma fram med praktiska lösningar för en hållbar utveckling då måste vi fritt dela med oss av kunskapen.
Dagens nummer av Lancet (bara delvis fritt tillgänglig) har inte mindre än 4 artiklar om COP15. Redaktören Richard Horton refererar till Lancets egen slutsats från tidigare i år att klimatförändringarna utgör detta århundrades största globala hälsohot med sjukdomsutbrott, bristande försörjning av mat, vatten och sanitet, skador på bosättningar, extrema väderhändelser, befolkningstillväxt och migration som vida överstiger vad vi hittills befarat och förstått. Just därför, menar Horton, får vi inte säga att Köpenhamnsmötet är sista chansen för en bindande överenskommelse – då kommer bara allt annat att ses som ett misslyckande. Men efter Köpenhamn kan vi bara gå åt ett håll och då kommer hälsokonsekvenserna att bli de som bär de starkaste argumenten. WHO´s generaldirektör Margaret Chan menar att de länder som bidragit minst till koldioxidutsläppen får bära de största konsekvenserna och i form av sjukdomar som de redan är hårt drabbade av. Chan refererar sedan till de två artiklar i detta nummer av Lancet som visar att en minskning av utsläppen också kan förbättra hälsan. Wilkinson och medarbetare visar (låt vara hypotetiskt) vad det skulle innebära att effektivisera energiförbrukningen i engelska hushåll och införa lågförbrukande spisar i Indien. Effekterna på hälsa i England av den förbättrade inomhusmiljön mäter man så i 850 vunna levnadsår justerade för funktionshinder (s.k DALYs) per miljon människor under ett år och vid en besparing av 0,6 megaton CO2. I Indien mättes effekterna i färre luftvägsinfektioner hos barn, kroniska lungsjukdomar och hjärtsjukdomar. Man uppskattade att man kunde undvika 12500 DALYs och spara 0,1-0,2 megaton CO2 per miljon människor och år. I nästa artikel gör Woodcock och medarbetare en liknande analys men nu skattar man effekterna av förändrade transporter till lands, återigen i England (London) och Indien (Dehli). Hänsyn togs då till fysisk aktivitet (som ökade) , luftföroreningar och färre trafikolyckor. Ökad fysisk aktivitet och färre fordon hade större hälsoeffekter än lågenergiförbrukande fordon men en kombination var förstås att föredra.
Dessa studier kommer sannolikt att hamna i hetluften inte bara under Köpenhamnsmötet och om resultaten kan verifieras också i faktiska studier har man fått det bevisvärde som en forskare drömmer om – att kunna visa inte bara att en faktor (här klimatförändringar) skapar ohälsa men också att förbättringar av klimatet (färre utsläpp) förbättrar hälsan.
Stig Wall
Senaste kommentarerna