Det hela började med en vanlig vardagskväll hemma hos pappa. En som många andra. Jag satt vid datorn och pappa kollade på TV. Ebba hade precis somnat och jag tittar på klockan som visar att det snart är dags att lägga sig. Då måste jag bara he in råttorna Lollo & Madicken som leker ovanpå buren först. När jag sedan tittar på Madicken så ser jag att hon har en mellanstor klump under ena framtassen.
– Pappaaaaaa! ropar jag. Vad är det där?
Han berättade att det kunde vara en tumör. Jag kunde inte tro det, så jag gick in på Internet och sökte på råttsjukdomar. Men där stod det om precis det stackars Madicken hade.
Jag kunde ändå inte fatta det. Än fast jag kanske gjorde det innerst inne, så ville jag inte inse det. Nästa dag åkte vi till vetrinären på Röbäck. Jag hade både Lollo och Maddie i plastburen så att Madicken inte skulle känna sig ensam, för båda två var tvillingar med varandra och lämnade aldrig varann.
Jag störde mig väldigt mycket på vetrinären. Det såg ut som om att hon äcklades när hon såg mina små sötnosar. Hon lyfte upp Madicken med händerna hårt så att hon började sprattla och blev jätterädd.
– Du kanske ska hålla henne! Jag är inget vidare på det! HAHHAHAHAH! gapskrattade hon.
Jag höll Madicken medan hon tittade på klumpan.
– Yepp. Det är en tumör. Men det är en godartad, kom hit när hon börjar må dåligt av den så ger vi hon en spruta, sa hon utan ett tecken på att det var hemskt och dåligt med cancer.
Madicken lättades över att få komma ned till Lollo i plastburen igen.
Dagar och veckor gick utan att Maddie visade att hon mådde dåligt av tumören. Och sedan på Midsommarafton gick jag in för att mata råttorna med lite midsommarmat efter middagen, och då såg jag det. När Lollo höjde tassarna mot gallret, så såg jag att även hon nu hade en klump – Båda mina stackars råttor hade fått cancer.
Några veckor senare blev Madicken lite slö och orkade inte så mycket. Klumpen var nu riktigt stor. Så vi åkte till dumma vetrinären. Jag hade med mig en låda med gräs och sånt där vi skulle lägga råttorna efteråt. Jag kände gråten i halsen hela vägen dit… När vi sedan var framme så tittade jag på råttorna, ihopkrypta mot varandra så började jag gråta. Jag sa hela tiden att jag inte ville att dom skulle dö, men det gick inte att ändra på.
Det kändes som om vi satt i väntrummet i 100 år…. Gång på gång kom fler tårar men jag torkade bort dom eftersom alla andra kollade på mig. Tillslut fick vi komma in.
– 200 kronor blir det då.
Det var också riktigt hemskt. Det kostar hundralappar för att döda det som man älskar.
Vi gick in till dumma vetrinären som sa att jag fick vänta utanför. Jag gav sakta plastburen till dumma vetrinären som sa att jag fick vänta utanför. Jag rörde dom en sista gång för att sedan gå ut i väntrummet igen. Då kom tårarna igen. Och då hade jag ingen ork att dölja det.
Sedan kom dom ut med Lollo och Madicken brevid varandra i lådan.
Dom sa att råttorna skulle somna in, men dom hade inte ens ögonen stängda. Dom dog så fort att dom inte hann stänga ögonen.
Hela vägen hem klappade jag råttorna.
Efteråt grävde vi en grop i skogen och lade ned lådan dit.
R.I.P Lollo & Madicken
Vad tycker du om den snaskiga årskrönikan? Snälla kommentera!
Hej! (sällan jag bara skriver ett enkelt hej, haha)
Morsning!
Jesus Special-favvo
Senaste kommentarerna