Krönika: När föräldrarna skiljer sig

Det är 6 år sedan, men jag minns precis hur hon sa det. Och hur ledsen jag hade blivit. De sa att de ville prata om något, och jag minns hur jag anade mardrömmen. ”Bara de inte ska skiljas, eller nej…det ska dom nog inte”. Sedan hörde jag hur mamma sa ”pappa ska bo i ett hus här bredvid”. I mitt huvud översattes det snabbt till ”Det är över, pappa flyttar, familjen är förstörd”. Och det var ord som ekade i mitt huvud i veckor.

Många föräldrar går skilda vägar, och ofta är det ändå vi barn som får lida mest. Fast så är det ju att vi tar det på olika sätt också. I början var jag helt förstörd, men jag repade mig ganska snabbt vad jag förstår och nu är det inget annat än en småjobbig rutin som sker en gång i veckan. Min lillasyster var bara något år så hon skulle nog klia sig på hakan om hon fick veta att mamma och pappa hade bott på samma ställe när hon var mindre.

När det var nytt med mamma och pappa-veckorna började jag se mig själv som onormal, eftersom jag var nästan den enda med två adresser på klasslistan. Men nu känner jag inte på det sättet längre. Det är som två helt olika liv, hemma hos mamma och pappa. Och det känns jättebra, som om jag får leva i öknen i en vecka för att sedan flytta till regnskogen. Olika rutiner, olika humör, olika gräl, men samma kärlek.

Men vill jag att mina föräldrar ska bli tillsammans igen då? Nej. Även om de hade hållit sams så känns det bara inte rätt längre. Det är som om de skulle separera på nytt, fast tvärtom.

Men nu pratar ju jag som om det inte behöver vara smärtsamt att ens föräldrar skiljer sig, men sanningen är ju faktiskt att allt ligger i hur föräldrarna hanterar det hela. Mina var som sagt jättebra och rättvisa, men jag vet inte om det hade känts lika okej för mig om de hade bråkat våldsammare och kämpat om vårdnad och sådana saker. För grejen är att det är okej för oss att skickas runt som vykort varannan vecka bara föräldrarna agerar som de vuxna, även om det är svårt för dem också. För det jag minns tydligt var hur jag undrade och undrade hur mamma och pappa kände inför hela separationen. Jag menar, de lade som allt fokus på mig och Ebba och pratade aldrig hur dem kände. Och det var nog en ganska dålig grej, för jag vågade inte fråga. Och det är det man måste göra. Fråga.