Mitt slöfinger – hela historien

Hellu!
Många på skolan och lite här i bloggen har gång på gång frågat varför det är något fel med mitt lillfinger, och det, wannabes och bees, det ska jag berätta för er nu…

Ärr efter operation(erna).

Mitten av Augusti -08: Jag leker med några kompisar på studsmatta. Alla turas om att ligga under (den är ungefär 1-1,5 meter från åka in i oss, så det är lugnt). Jag tycker det var obehagligt därnere så jag vänder mig om för att krypa ut. När jag her upp armen för att vända mig om så hoppar just den äldste av oss så min arm trycks ned i marken. Jag får skjuts till akuten… De opererar in spikar för att hålla ihop min "krossade" arm. Jag blir kvar på plåsterkåken i 5 dagar.

Februari -09: Läkarna operar ut spikarna, men en av järnplattorna har hamnat på en nerv, så de råkar slita av nerven (klantigt). En nerv-specialist tillkallas och han får sy ihop nerven igen (lite House-feeling där)…

Efter att de slitit av nerven. Har obehaglig
okänsel på det rödmarkerade…

Några timmar efter det: Jag vaknar och äter den godaste marmeladmackan någonsin (seriöst, glömmer det aldrig!!). Jag känner att jag inte känner något i lillfingret, och läkarna säger att det är komplikation och berättar det som har hänt. De säger att nerven ska har läkt om ca ett år.

Ett år senare: Lillfingret är nästan likadant vilket gör sannolikheterna att det ska bli bättre blir mindre. Jag planerar på att stämma sjukhus-helvetet på en miljard. Jag lugnar ned mig. Jag blir arg igen. 

En dag senare: Jag får en skena som gör att jag kan hålla ut fingret lättare. Jag lägger den i bildsalen på sista lektionen. Jag går hem. Påminn mig om att gå till bildsalen när skolan börjar på tisdag…

/W