Vi har nu varit här en månad och jösses! Vilken otrolig värme. I skuggan ca 28 grader. Det är bara för mycke´, för varmt. Så tänker jag på sonen och yngsta barnbarnet som är uppe i vårt paradis i Mosekälla, Tärnaby som har denna underbara vecka där. Med klar och kall luft, sol emellanåt och lugnt och absolut fridfullt. Skulle gärna ha´ varit där tillsammans med dom och njutit av den vackra tidiga vinterhösten.

Men nu är jag HÄR. Och jag kan säga att efter 15 år så har jag blivit mätt på allt…………tror jag. Men när jag då hör på TV att folk i Sverige går till terapi i ljusrum och att det blir depressioner på grund av mörkret då undrar jag vem jag är? Otacksam som sjutton eller?  Kanske längtar jag för mycket efter barnen och barnbarnen? Barnbarnsbarnet har vi här i Spanien men det är ju nära. Men vi har ju också barn och barnbarn i USA och det är inte lätt det heller. Dit åker man ju inte bara över en dag minsann. Vi har faktiskt inte setts på många år nu. Längtar fruktansvärt efter dom alla.

Här nere finns det far- och morföräldrar med barnbarn och barnbarnsbarn som aldrig åker hem och besöker dom. Dom anser att om barnen vill komma och besöka sina föräldrar så får dom göra det. Men våra barn (precis som deras) är nu över 40 år och är "mitt uppe i livet" med egna firmor och fasta arbeten, barn, hus och övrigt. De har inte möjlighet att bara lämna allt och "åka ner". Hur resonerar man? Hur ska de får det att fungera? Okey, om föräldrar har bra ekonomi så de kan bjuda ner barn med familj så är det väl inga problem. Men så fungerar det inte. Vi är många här nere som är pensionärer med små inkomster. Ja, ja det finns också de som presenterar sig som för f.d  byggmästare, egen företagare, chef för nåt´ och så vidare. Men synar man dom i sömmarna så är sömmen lätt att riva upp. Men vi som har vågat "ta steget" att bli "båtflyktingar" är ju ändå en viss tuff kategori…….

För 15 år sen när vi lämnade Sverige för att bosätta oss här nere kändes allt så enkelt. Men nu när man har blivit äldre känns det som om man ändå har "övergivit" barn och barnbarn.

Eller ska man vara så egoistisk att man bara tänker på sig själv när barnen vuxit upp och klarar sig själva?

Jag är för kär i barnen och deras avkommor för att bara strunta i dom och låta sekunderna i mitt liv gå för egen vinnings skull.

I januari åker jag "hem" i två veckor för att krama om barn och barnbarn. Sen kan jag må gott tills nästa sommar när dom åter kommer till vårt paradis i Mosekälla, Tärnaby.