Glömmer aldrig åren 1974 till 1979. År 1974 lades jag in på lasarettet i Umeå och skars upp bak på ländryggen för att ta bort kotbågar. Är nämligen född med en hel kota för mycket i ryggen vilket innebar, att en kota var på väg att åka ut i ryggraden. Jag var knappt gående och hade enorma smärtor. Året efteråt fick jag prova in en "behaglig" gipsvagga, i två veckor,som gick från axlarna och ner till knävecken . När det inte fanns några tryckmärken längre på min kropp så var den okey. Och den fodrades med mjukt, luftigt, pluffigt, lurvigt skinn. Sen opererades jag. Det togs ben från höften. Framifrån skars min mage upp och tarmarna las i en skål. Medan dom gjorde en skåra i ryggraden och la in ben från höftmassan.

Hur jag mådde när jag vaknade upp efter denna långa operation ska jag nog inte berätta………det är många som har varit med om liknande. Men att ligga i denna gipsvagga i 14 veckor var ett rent helvete. Som tur var hade jag en god kompis,Sören, som just då gjorde praktik på ortopeden. Han månade om mig varje minut. Han tvättade mig på hela kroppen och när jag hade mens hade han inga problem med det heller. Om nu någon inte vet det, så stod gipsvaggan på fötter någon decimeter upp.Så att ett bäcken kunde ställas under. När jag så fick en enorm glädje, att få åka hem till min man en vecka kändes som om jag vunnit miljoner. Vi bodde då i ett hyreshus tre trappor upp med en liten hiss. Så ambulansmännen fick bära båren, mig och gipsvaggan hela vägen upp. Bara gipsvaggan vägde 100 kilo.

När jag kom hem hade min man lagat mat. Det är den godaste mat jag ätit i hela mitt liv! Lasarettsmaten smakade inte bra och absolut inte efter 5 veckor.

Nåväl. Efter några år så fick jag så ont i halsryggen. Tror att det var 1982. Fick besked om att en operation var det bästa att göra. Men nej! Efter den upplevelsen att ligga i gipsvagga och inte kunna mer än ligga eller stå i ett halvt år efteråt nekade jag.

Nu har jag dragits med dessa smärtor under alla år men nu är det mer än jag orkar med. Har smärtor som går ner genom höger arm och min högra hand är nu hälften så stor som min vänstra. Ack ja. Det är jättejobbigt. Men jag vet ju att jag är född i en "Johanssons-släkt" ( min mors släkt) där det finns inärvda ryggproblem.

Ibland så önskar man att man kunde vara smärtfri åtminstone ett par timmar på natten.

Önskar alla en smärtfri dag

Lotty