Det här är vi!

Normal
0

21

false
false
false

SV
X-NONE
X-NONE

/* Style Definitions */
table.MsoNormalTable
{mso-style-name:”Normal tabell”;
mso-tstyle-rowband-size:0;
mso-tstyle-colband-size:0;
mso-style-noshow:yes;
mso-style-priority:99;
mso-style-parent:””;
mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt;
mso-para-margin-top:0cm;
mso-para-margin-right:0cm;
mso-para-margin-bottom:10.0pt;
mso-para-margin-left:0cm;
line-height:115%;
mso-pagination:widow-orphan;
font-size:11.0pt;
font-family:”Calibri”,”sans-serif”;
mso-ascii-font-family:Calibri;
mso-ascii-theme-font:minor-latin;
mso-hansi-font-family:Calibri;
mso-hansi-theme-font:minor-latin;
mso-bidi-font-family:”Times New Roman”;
mso-bidi-theme-font:minor-bidi;
mso-fareast-language:EN-US;}

När vi har presenterat oss så har vi gått samma ordning som vi står i headern.

Evelina Holmberg här! En av de saker som skrämmer mig allra mest är hissar. Jag försöker att undvika dessa transportmedel så gott det bara går. Dock blir man ibland tvungen och när jag står där kan jag inte låta bli att tänka på alla hemskheter som kan hända. Hissen slutar fungera och jag blir fast, eller värst av allt – den störtar ner helt utan kontroll. Den är gnagande känslan går inte att undvika.

Det är nu min tur, Matilda Garpefjäll heter jag. Jag är inte ett speciellt stort fan av situationer där man inte har kontroll och inte kan dra sig ur. Ni vet när man sätter sig på en bergodalbana. Först är det så klart jätte spännande men ju närmare man kommer toppen undrar man "varför gör jag det här?" "ska det här vara kul?". Vagen kan lika gärna åka av rälsen eller tappa fäste på väg upp. Efteråt är jag så klart lika exalterad som jag var innan åkturen. Redo att åka igen? Ja!

I mitten kommer jag, Julia Franklin. Det som skrämmer mig allra mest är den brandgula katten utanför dörren till min trappuppgång. När tanken "kusten är klar" dyker upp, gör katten entré och hojtar mjau. Det är en listig varelse som rör sig i Hagatrakterna, var på er vakt när ni slänger soporna!

Hola amigos, Johanna Holmberg heter jag. På gymmet finns det mycket som kan gå fel, bland annat är jag rädd för att falla av det ökända löpbandet. Allt är frid och fröjd till en början och benen pinnar på, men för eller senare tappar jag fokus. Benen börjar ge upp och jag blir rastlös. Det jag fruktar mest blir snart verklighet. Ett felsteg och jag faller handlöst.

Normal
0

21

false
false
false

SV
X-NONE
X-NONE

/* Style Definitions */
table.MsoNormalTable
{mso-style-name:”Normal tabell”;
mso-tstyle-rowband-size:0;
mso-tstyle-colband-size:0;
mso-style-noshow:yes;
mso-style-priority:99;
mso-style-parent:””;
mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt;
mso-para-margin-top:0cm;
mso-para-margin-right:0cm;
mso-para-margin-bottom:10.0pt;
mso-para-margin-left:0cm;
line-height:115%;
mso-pagination:widow-orphan;
font-size:11.0pt;
font-family:”Calibri”,”sans-serif”;
mso-ascii-font-family:Calibri;
mso-ascii-theme-font:minor-latin;
mso-hansi-font-family:Calibri;
mso-hansi-theme-font:minor-latin;
mso-bidi-font-family:”Times New Roman”;
mso-bidi-theme-font:minor-bidi;
mso-fareast-language:EN-US;}

Sist men inte minst så är det då jag, Olivia Lindmark och det jag är mest rädd för är spöken. Utanför mitt rum hemma så finns det en hall där det förut stod ett skrivbord och en dator. Varje natt runt ettiden kunde jag höra hur någon knappade på tangenterna. Jag brukade då kliva upp ur sängen och titta ut genom dörren för att varje gång upptäcka att det inte satt någon där. Knappandet på tangenterna upphörde alltid så fort jag såg datorn och när jag lagt tillbaka huvudet på kudden så började det igen. Jag är helt övertygad om att det var ett spöke! Som tur är så har vi tagit bort datorn för ett år sedan.