Sakta men säkert…

Sakta men säkert känner jag nu att det börjar sjunka in att det faktiskt är sant, min älskade mormor är borta för alltid.

Läste precis på mammas kusins blogg, hon hade skrivit om mormor, jag blev så glad av att läsa det men samtidigt insåg jag att det är faktiskt sant att hon finns inte med oss längre och kommer aldrig någonsin göra det. Vi får leva på alla underbara minnen av henne.

blogg.vk.se/ingmariesblogg/2009/09/04/vem-skulle-du-ta-med-dig-pa-en-ode-o-135524

Men att bara veta att jag aldrig mer kommer få se henne mer än på kort, aldrig mer höra hennes röst, få en underbar kram, få äta hennes underbara mat, få hjälp med saker som bara mormor kunde hjälpa en med, jag får panik, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Hur jag någonsin ska lära mig att leva utan min älskade mormor vet jag inte, men jag måste. Men allt är förändrat för alltid, våra underbara jular kommer aldrig mer bli sig likt, alla somrar med grillning, påsk med påskbord, alla födelsedagar med underbar tårta och smörgåstårta, det kommer vi aldrig mer att få uppleva.

Mormor betydde verkligen allt för mig, har gruvat mig för den här perioden i flera år men trodde inte att den skulle komma nu men hennes kropp valde något som vi inte ville, hon ville det nog inte själv heller med tanke på allt hon och morfar planerat inför hösten. Tyvärr blir det inte alltid så som man vill.

Nu ska jag åka till Hörnefors en sväng och hjälpa mamma och morfar.

Saknar dig mormor.