Träningen inställd.

Jag ställde in bodypumpen ikväll pga att jag har runt 38,5 i feber och är svullen på höger sida i halsen, lymfkörlarna börjar reagera nu. Har dessutom en fin huvudvärk.

Har misstänkt i några dagar nu att jag håller på att bli sjuk men som vanligt så ignorerar jag det och hoppas på det bästa att det ska ge med sig innan det hinner bryta ut, började för nå dagar sedan att jag vaknade med halsont, låg sedan vaken en natt med enormt ont i magen, har haft huvudvärk, febertoppar igår och idag, blev tät i lungorna igår då jag skulle sova + att jag var det på jobbet imorse, kunde knappt andas ett tag så blev att ta medicin och de släppte tack o lov. Nu feber igen och körtlarna börjar bli svullen, jag hoppas fortfarande innerligt att det kommer gå över innan det blir värre annars lär det behövas penicillin så då blir det att ringa infektion i vanlig ordning.

Blir lite less också att det känns som att en del människor "ser ner på mig" för att jag inte orkar hålla igång och träna o sådär hela tiden. Men jag kan inte göra annat än att lyssna på min kropp, har ignorerat den på tok för många gånger och fått lida enormt mycket för det. En vanlig människa skulle inte fara och träna eller hålla igång med massa annat med över 38 grader i feber, jag kan göra det om jag vill men tänker inte göra det denna gång. Jag har gjort det förut, farit och jobbat, varit på krogen, tränat etc etc med nästan 39 graders feber, det är för att jag vet att jag sällan och aldrig smittar någon och jag blir inte lika slut i kroppen av feber längre eftersom jag haft det i så många år.
Men nu när min kroppstermostat änligen i normala fall håller sig runt 37,9 istället för över 38 så bör jag vara försiktig när den stiger för det är ett tecken på att kroppen säger ifrån.

Men det är rätt irriterande att man märker att folk tycker man är lat eller jag vet inte vad då jag inte orkar hänga med i samma tempo som alla andra.
Och framförallt – det sårar mig.
Jag är inte frisk i normala fall, jag tycker att jag gör det riktigt bra som orkar jobba halvtid, träna 3 gånger i veckan, umgås med vänner och massa annat, men ibland så säger min kropp ifrån och då måste jag ta det lugnt – utan att folk ska måsta höja på ögonbrynen för det!

Ni skulle gärna få testa på mitt liv, en vecka skulle räcka för att ni skulle bli väldigt less på att ha det som jag har det varje dag och har haft i flera år, då kanske ni skulle ha lite mer förståelse hur det är.

Nu har jag klagat färdigt, kände bara att jag var tvungen att skriva av mig, har hållit tyst för länge och just nu orkar jag inte göra det.

Sambon är och tränar en sväng nu, jag stod över all form av träning idag så jag ska lägga mig i soffan och slappa en stund och sedan duscha och sova så jag förhoppningsvis mår bättre imorn och orkar jobba som vanligt.