Fjällvandring.

I fredagsnatt den 27:e satte vi oss på tåget emot Abisko för att påbörja våran fjällvandring på en vecka, som det var planerat ifrån början.
Tanken var att vi skulle gå cirka 10 mil, Abisko – Nikolaukta, men vi fick lov att avbryta vår vandring.

Utanför starten på Kungsleden, redo för att påbörja vandringen…

Vi traskade på cirka 1,5 mil första dagen, gjorde lite småstopp för att vila fötter, axlar och rygg. Tog middagspaus etc. Dock så fick jag svåra smärtor rätt fort (efter ca 3-4 timmar) i både höfter och axlar som strålade ut i ena armen och upp i huvudet som resulterade i sprängandes huvudvärk och illamående. Men vi fortsatte vandra.

Gick till första stugan efter vägen där vi fick råden att vandra ca 3 km till för att komma ur Abisko Nationalpark där vi kunde tälta så vi fortsatte vår vandring, trötta och totalt slut. Fick höra att det skulle ta 30-40 minuter att gå, vi traskade nog på i ett bra tempo i 1½ timme. Direkt vi kom utanför skylten för nationalparken slog vi upp tältet på första bästa plats.Sov nästan ingenting den natten pga smärta, utmattning och ett tält som blåste lös.

Dagen därpå, i söndags mådde vi inte speciellt mycket bättre. Min sambo hade mest troligt fått feber och var illamående och kunde knappt äta, jag kunde inte gå normalt pga smärtan i höfterna så vi beslöt att istället för att fortsätta vandra framåt gick vi tillbaka till första stugan som var ca 3 km bort. Väl där åt vi lunch, tog det lugnt och vilade. Slog upp tältet och traskade runt och kikade på naturen där. Vi sov vid stugan den natten. Sov rätt bra, vaknade av att det regnade och att en liten lemmel/mus försökte ta sig in i tältet dock. Har nog aldrig blivit så skrämd i mitt liv som jag blev av det prasslandet. Var helt säker på att någon när som helst skulle dra upp dragkedjan till tältet så jag planerade vad jag kunde slå med, skorna var utanför, stavarna likaså, kniven satt fast i väskan…men så såg min sambo att det var en liten sketen sak som sprang runt där som vi lätt kunde skrämma iväg.

I måndags packade vi ihop våra saker, lämnade en del mat åt andra som kunde behöva det bättre än oss plus att våra väskor blev lättare. Vi försökte få i oss frukost trots illamående. Jag vadderade mig med fetvadd och kompresser på höfter och axlar, tejpade fötterna rejält sedan började vi vandra tillbaka emot Abisko. 1,3 mil skulle vi ta oss under dagen. Vi gjorde snabba stopp för lite vilning av onda fötter, axlar och rygg, tog lunchpaus och mellanmålspaus. Väl framme vid turiststationen bokade vi in oss i en stuga över en natt och bokade nya tågbiljetter hem på tisdagen.

Så skönt att faktiskt vara tillbaka i Abisko, nära till tåget och inte vara mitt ute på fjället då man inte mådde bra. Vi fick duscha och äta middag i lugn och ro, sova i ordentliga sängar.

På tisdagsmorgonen städade vi ur stugan och packade ihop, ställde bort våra väskor på turiststationen och gick på en kort utflykt – Abiskojåkkas kanjon. Där togs denna bild;
 

Ett enormt vackert ställe. Men man ska inte vara höjdrädd där! Klippväggarna går rakt ner i vattnet och är flera meter höga.

Vid 12 tiden satte vi oss på tåget hemåt och kom hem igår kväll.

Nu börjar vi må bättre, sambon är som helt återställd, jag har fortfarande ont i höfterna och är stel och mina stortår är bortdomnade totalt. Men vi har ändå fått se mycket vackert trots att vi inte gick hela sträckan och fick se allt, som att uppleva Kebnekaise etc. Det är en upplevelse att få vara uppe i fjälls på hösten, så enormt vackert. Alla fjäll, bäckar, klippor, stenar med mera. Ett minne för livet.

Men jag vände hellre om än att ha fortsatt för vem vet vad som hade kunnat hända mitt uppe på fjället då, ännu svårare smärtor, blivit mer sjuka och inte kunnat ta oss en meter varken framåt eller tillbaka…

Nu är vi lite klokare inför nästa vandring, vad man ska tänka på, hur länge man ska planera att vara borta, vad man ska ta med och inte ta med osv.

Är ändå nöjd med våran vandring, allt vi fick se och uppleva – som sagt, ett minne för livet!