Ett år.

För ett år sedan fick jag världens mest jobbiga telefonsamtal från min lillebror, min älskade mormor hade somnat in för gott. Det samtalet gick mest ut på att jag halvskrek och inte riktigt förstod vad han menade då han sa att "mormor är borta". Jag tyckte han kunde gå och hämta henne, väcka henne..jag förvandlades till ett litet barn som stängde av allt, ingenting fungerade i min hjärna just då.

Hela eftermiddagen spenderade vi i Hörnefors tillsammans med familjen, gick in till mormor flera gånger och försökte ta farväl. Det var nog som sagt den jobbigaste dagen jag varit med om, förutom begravningen som sedan följde.

Det känns så sjukt att det redan gått ett helt år, ett helt år utan henne – ofattbart!
Ibland känns det fortfarande som vanligt, att hon är hemma tillsammans med morfar, trots att man varit där så många gånger och vet att hon inte är där. Jag har varit förbi graven, sett stenen och det kopplar fortfarande inte riktigt hundra rätt. Hjärnan vill nog inte riktigt inse än att min älskade mormor faktiskt är helt borta, hon kommer inte komma hem till oss mer.

Tiden har gått så fort, ett helt år av saknad. Vi har haft våra grillmiddagar hos morfar som vanligt men utan mormor, snart är det dax för älgjakt utan henne igen, våra köttsoppsmiddagar blir inte av detta år heller med henne. Men vi försöker fortsätta hålla i våra traditioner fast utan henne, hon är nog ändå med oss på ett litet hörn.

Saknaden är enorm efter min älskade mormor – önskar så att hon kunde komma hem igen, om så bara för en liten stund.

Vi ska till Hörnefors en sväng i eftermiddag, hälsa på morfar och äta middag tillsammans där. Ska även fara förbi min älskade mormor och tända ett ljus hos henne.