Visst kan man ana något symboliskt över avslöjandet av prins Carl Philip som fejkad designer av gnistskyddet Eldskärmen Slottet Brinner? Finns att köpa på Svenskt Tenn för drygt 14000 kr. Efter det nesliga avslöjandet är prinsens namn som formgivare struket.

Det är i och för sig inte första gången prinsen dyker upp i spalterna efter tveksamma inhopp i designbranschen. Tidigare har det gällt anklagelser från formgivare om plagiat av först silverbestick och senare porslin.

I ett Facebook-inlägg går Hedvig Hagwall Bruckner, copywriter och lärare på Berghs school of communication till attack och säger: ”Carl Philip fortsätter det skamlösa plagierandet”. ”Hans tafatta försök som designer har i bästa fall avfärdats som banala studentuppgifter, i sämsta som rena plagiat” säger Bo Madestrand chefredaktör för tidskriften Svensk Form.

Kanske kan man se denna smått sorgliga bagatell som en illustration av det egentliga innehållet i monarkin: en förlegad institution parasiterande på andras arbete.

Frågan börjar också bli så pass eldfängd att gnistskyddet, även om prinsen själv inte är designern, snart är i stort behov av ett?

Och att Kejsaren är naken, det visste vi sedan förut.

En aningslös skolminister på Rosenbad
tror sig ha anledning att vara glad
Verkar inte ha rätta kollen
i eget mål han skjuter bollen.
Ohotad utspelskung många år i rad.

Utspelskungen Jan Björklunds räcka av ogenomtänkta utspel verkar inte ha någon ände. De har bland annat lett till en administrativ börda för lärarna som är helt orimlig. Vadå lektioner? Ojdå, tänkte aldrig på det..!

Nu kommer en andra generationens utspel. De handlar om att återställa det han själv ställt till med…Skjuter från höften och säger att utredningar om elever som inte klarar målen bara behöver göras för barn till föräldrar som kräver detta.

Gissa vilka barn och föräldrar det kan röra sig om? Samma föräldrar som redan idag har råd att med rut-avdrag ordna läxhjälp till sina barn kanske?

Kritiken mot detta hans senaste provskott är skoninglös. Vi väntar med en blandning av oro och smått skämmig förväntan på nästa utspel…

”Om jag får lust att läsa konsthistoria då ska jag inte ha tillgång till studiestödssystemet. Det är viktigt att dra en gräns. Vi ska inte överbelöna dem som studerar enbart för sitt intresse skull”, säger jämställdhetsminister och biträdande utbildningsminister Maria Arnholm (Fp9) i en intervju i SvD (7.9)

Maria Arnholms uttalande ovan har väckt en del uppmärksamhet och hon har också fått berättigad kritik från bl.a professor Margaretha Rossholm Lagerlöf som säger ”det är just att inte vara anpassad för en marknad som konsten blir verksam” (se bif artikel!)

Borgerlighetens synsätt, och det som alltså ligger undeRförstått i Arnholms uttalande, bottnar i det nyliberala tänket att kulturen ska betraktas som vilken näring som helst. Humaniora och estetik har inget egetberättigande. Det som inte bär sig ekonomiskt av egen kraft kan lika gärna dö sotdöden.

Det finns en sorts kulturnegativism även inom delar av den samlade vänstern. Det ska inte förnekas. Men denna negativa inställning har en annan grund. Den bottnar i en syn på nydanande kultur och konst som provocerande, obegriplig och onödig. Något som bara kostar pengar. Pengar som kan användas till något bättre och nyttigare. Till en ny skoterled, ett parkeringshus eller i bästa fall på oproblematisk mainstreamkultur.

Ambitionen och målsättningen var från början inte sådan. I arbetarrörelsens barndom stod strävan efter bildning högt. Konst och litteratur gick hand i hand med kampen för demokrati, fackliga rättigheter och pengar till mat på bordet.

Jag vet faktiskt inte vad jag tycker mest illa om. Arbetarnegativismen som vi vet riskerar glida över i värderingar som står osunda högerkrafter typ Sd nära, eller den borgerliga New Public Managementinfluerade varianten med inflytande i starka maktcentra både inom politik och näringsliv. Minns tex Maud Olofssons och kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroths vurmande för en korsbefruktning mellan kulturutövande och entreprenörskap.

Den borgerliga njugga inställningen till nydanande kultur kommer ur en ängslig ryggmärgsreflex att moderna konstuttryck som en ande i flaskan släpper loss farligt kritiskt tankegods. Detta motstånd mot alternativa kulturyttringar utan krav på kortsiktig lönsamhet är i sin förlängning ett hot mot yttrandefrihet och demokrati. Något som finansmannen Robert Weil snuddar vid då han säger att ”Konst och kultur är helt avgörande för näringslivets utveckling och en absolut förutsättning för att skapa ett bättre samhälle”.(se bif artikel)

Borgerlig kultur är till sin natur samhällsbevarande. Den är på ytan tandlös och sällan utmanande men för den skull långtifrån ofarlig eftersom dess syfte är att legitimera rådande maktförhållanden vilket i sin tur skärper motsättningarna i samhället.

http://www.dn.se/debatt/humaniora-nodvandigt-for-ett-kreativt-naringsliv/

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/konsten-ar-inget-instrument/

Funderade en stund på det jag nyss läste att idag tjänar en VD ca 50 ggr mer än en arbetare. I början på 90-talet var löneskillnaden den inte alls föraktliga 20 ggr arbetarlönen. Det betyder alltså att det VD:n köper kostar honom kostar en femtiondedel av vad arbetaren får betala för samma vara.

För att göra skillnaden tydligare kanske en reform skulle vara på sin plats! Vi låter VD:n och arbetaren få samma lön, men för att upprätthålla skillnaden får VD:n betala just en femtiondedel av vad arbetaren betalar. I kassan på ICA-butiken runt hörnet handlar arbetaren och VD:n vardera en liter mjölk (ekologisk) för 10 kr, en ring falukorv (på extrapris) för 25 kr och några tomater (kvist) för 15 kr. Arbetaren får punga ut med 50 kr medan VD:n betalar 50/50 kr =1kr. VD:n tar fram sitt American Express-kort betalar 1 kr för sina varor och går sin väg nöjd och glad.

Men stopp och belägg!! Så här går det ju inte resonera tänker jag…butiken kommer ju att gå i konkurs!
Visserligen, alla tjänar inte som VD:n, men många har löner som är tio-tjugo-trettio-40 gånger högre än arbetarens. Vi vill ju alla att ICA-butiken runt hörnet ska finnas kvar, därför kanske rimligare att tänka sig att VD:n betalar det ordinarie priset en femtilapp, medan arbetaren får punga ut med 50 gånger så mycket vilket alla redan räknat ut blir 2500 kr för mjölken, korven och tomaterna…. Nämen, hur blev det nu då?!

”Det ska löna sig att arbeta!” är en retorisk slagdänga alliansföreträdare använder för att motivera de jobbskattedrag som urholkar välfärden, gynnar den som redan tjänar mest och som verksamt bidragit till att klyftorna i samhället accelererat med ett tempo som gjort att Sverige halkat långt ner på välståndsligan.

”Det ska löna sig att arbeta” är ett påstående som inte går säga emot. Det betyder att uttrycket egentligen är tömt på sitt innehåll. Sätt in ett INTE på prov så ser du själv… En slogan som säger ”det ska INTE löna sig att arbeta”, eller ”det ska löna sig att INTE arbeta” torde inte få många anhängare.

Smaka istället på ”det ska kännas lönt att leva”! En slogan passande i vår tid med många människor i utanförskap, ett begrepp mycket större och mer drabbande än den arbetslinjemarkör Reinfeltdts moderater gjorde till sitt inför valet 2006.

”Det ska kännas lönt att leva” är även den en slogan som inte tål ett infogat INTE. Men, den delar inte in människor i ett skuldbeläggande motsatsförhållande som duglig/oduglig, bättre/sämre, flitig/lat, frisk/sjukskriven eller anställd/arbetslös. Den öppnar istället för en fördragsam, empatisk hållning gentemot den som av skilda skäl befinner sig i en besvärlig livssituation.