Har ni någonsin hört talas om Mathilde Amivi Petitjean?

Kanske inte så konstigt. Hon är skidåkare från Togo i Afrika. Togos enda för att vara exakt.

Dessutom är hon landets enda representant vid vinter-OS också.

– 80 procent av folket hemma har sett mig på tv, skrattar hon sedan hon gått i mål efter damerna 10 kilometer klassisk stil.

Det är siffror som inte ens i Sverige omåttligt populära Charlotte Kalla når upp till.

I dag är hon 29 år och har bott i utanför Chamonix i Frankrike sedan hon 17.

– Jag hade aldrig sett snö innan jag flyttade till Frankrike och jag är jättestolt att vara med här, säger hon.

Nio minuter efter Charlotte Kalla men mycket nöjd konstaterar Mathilde att hon faktiskt inte blev sist.

Inte alls, det var sju som åkte långsammare. Ingen av dem representerade Afrika, det var det bara Mathilde Amivi Petitjean som gjorde.

Charlotte Kalla sa att hon aldrig varit tröttare än efter silvret på 10 kilometer.

Hon hade dryckit litervis efter målgång och satt sedan väl påpälsad framför oss i pressen.

Vi som hade det svettigt i bara T-shirts eller pike-skjortor hade j inte ens åkt.

Själv satt hon i landslagets vinddress som också fungerar mot regn med blixtlåset uppdraget till hakan.

Själv hade jag runnit iväg som en flod av saltvatten.

Charlotte hon bara log.

Solen gör sitt bästa för att lysa upp bergen ovanför Sotji.

Om några timmar får vi se hur strålande dagen blir för Charlotte Kalle. Någon annan svensk åkare tror jag inte har någon chans att ens vara nära pallen.

Lite senare, då solen redan gått ned, är det skidskytte och det klassiska distansloppet för herrar.

Hoppas Ferry och grabbarna fixar lite extra ljus över de svenska skidskyttet då. Så här långt har det inte precis varit lysande.

Klev upp halv sju, tog en rask promenad i trekvart. Åt frukost och åkte upp till skidåkarnas OS-by. Var där en stund före nio. Presskonferens, intervjuer och sedan kabinbana ner från berget igen.

Rask promenad till det stora presscentret i bergen, sedan buss till Sotji. Kollade curling och jagade en del fakta innan jag gick på Tre Kronors premiär. Skev sedan en text om matchen, gjorde några notiser och missade bussen upp mot bergen. Fick vänta nästan en timme, åt en pannkaka (det var det enda som såg ätbart ut i den som kallas food court och befolkades av funktionärer lika trötta som jag.

Nåja det kom en ny buss som tog mig till Krasnaja Poljana.

Nu är jag klar för att stupa i säng.

Klockan visa halv fyra torsdag morgon.

Undrar verkligen om jag inte sover till åtta nu.

I princip inte en tackling, inga riktigt tuffa närkamper. Mer två lag som känner på varandra inför vad som komma skall.

Vi har ändå fått se många fina intentioner, bra passningar och två mål.

Klart godkänt men vi förväntar oss mer. I alla fall längre fram i turneringen.

På plats i Boshoj, hockeytemplet i Sotji. Tre Kronor  värmer upp några meter från mig. Kung Henke ska vakta målet.

Jonathan Ericson och Niklas Kronvall första backpar bakom Alexander Steen, Henrik Zetterberg och Gabriel Landeskog. Spännande men vet inte om det är en optimal funktion.

SHL:s ende reprecentat, Skellefteå Jimmie Ericson spelar med Jakob Silfverberg och Marcus Kruger alternativt Carl Hagelin.

Nu är det bara en kvart kvar.

Att det sedan betyder att jag knappast är i säng före två – halvtre i natt får jag ta.

Det har blivit mycket snabbmat då jag väl har hunnit äta under de senaste dagarna.

Oftast har det bara blivit en bra frukost och sedan ”vad som helst” innan jag kastat mig i säng 17-18 timmar senare.

Oftast har jag ätit en macka, en hamburgare eller pizza i hotellets matsal.

I dag har jag till och med ätit någon form av lunchmiddag.

Nudel-wook med biff på ett asiatiskt ställe.

Inget superkäk men ett bra avbrott på en annars torftig meny.

Inte speciellt dyrt heller. Det var jag värd.

Upp tidigt på morgonen, promenad, cabinbana i 20 minuter, ny promenad, buss. Säkerhetskontroll för att få komma in i OS-byn.

Pressträff med skidlandslaget. Snack i en dryg timme. Buss, promenad, cabinbana nedåt, buss promenad och sedan ett snabbt besök på hotellet.

Sedan ny promenad till presscentret i närheten. Säkerhetskontroll och sedan en dryg timme i buss till Sotji, eller Adler som den nya stad där OS-arenorna heter, och sedan curling och hockey. Någon gång i natt blir det buss till bergen och hotellet igen.

Rörigt och tillsynes oorganiserat men spännande.

Normalt är banan skidåkarna ska tävla på öppen för träning och tester redan från morgonen. Värmen över bergen vid Sotji gjorde att arrangörerna stängde den till två timmar före. Ett beslut som sedan ändrades till en timme medan FIS och ländernas tränare hade krismöte.

En kvart senare kom beslutet. Banan saltasrunt om utom i några utförsbackar.

Varför inte några branta utförsbackar saltas är att banan då skulle anses för farlig.

Tur för Hellner. Han hade varit chanslös i en prolog med sitt höga startnummer.

Nu tror jag istället att han blir livsfarlig.

Jag tvivlar inte en sekund på att säkerheten inte är hög här nere.Allt kontrolleras när vi ska in och ut i OS-området.

Vakterna är hela tiden vänliga men det känns oftast som en situation hämtad ur någon amerikansk B-film när man blir muddrad av vakten efter att det har pipit när man passerat säkerhetsbågen med några kvarglömda mynt eller som nu senast på grund av en penna där det stod ”From Russia with love” som jag fick på presscentret.

Nåja bättre en koll för mycket sägs det ju.

Annat är det när man ska in i hotellet eller shopingcentret som just öppnat några hundra meter från hotellet.

På väg in till livsmedelsaffären, man måste hela tiden köpa vatten, passerar man en säkerhetsbåga. Mobiltelefoner och liknande lämnas vid sidan av. Om det sedan piper när man går in gör inget. Det var inte telefonen i alla fall verkar man resonera.

På väg in på hotellet behöver man inte lämna något säkerhetsbågen blir illröd och tjuter men de två vakterna, som för övrigt verkar jobba dygnet runt, ler och säger welcome…

Det finns en klar skillnads på säkerhetskontroll och säkerhetskontroll med andra ord.