Det här kan bli lite knepig början på blogget, men på en sådan dag – internationella kvinnodagen – måste man väl blogga något om kvinnor. Finska kvinnor.

Det känns inte speciellt tilldragande att bli beundrad av herr Silvio Berlusconi, det måste jag säga. Jäställdhet mellan könen känns fel om det ser ut på det här sättet, sant eller falskt, insändare i Genusnytt.:
" För en vecka sedan har det äntligen blivit publicerat. För första
gången i Finland har vi nu material för att kunna lite nogrannare
jämföra män och kvinnor som offer, när det är fråga om våld mellan
kön." 
"…t.ex, inom parförhållanden blev 14,2 procent av män offer av något
slags våld, mellan siffran var 14,3 procent av kvinnorna. Det fanns
några skillnader i våldets former, men inte just på det
sättet som feministisk teori skulle anta."

Det som man helst vill minnas och framföra är naturligvis rösträtten. I Finland har kvinnorna haft rösträtt mer än hundra år.  "Året 2006 utgjorde en viktig milstolpe med tanke på kvinnornas samhälleliga och politiska deltagande. Finland var det första landet i världen där kvinnorna utnyttjade sin rösträtt och valbarhet. Vid lantdagsvalet år 1907 invaldes 19 kvinnor. " berättar webbsidan Äänioikeus 100 år. 

Det känns logiskt och riktigt även för min generation. Männen var i krig, kvinnorna skötte jordbruket, djurhållningen, företagandet  självständigt under tiden. Jämställdigheten var ett konkret faktum, inget att snacka om. Alla behövdes. Jag vet inte om bilden är likadan i dag. Jag har bott mer än halva livet i Sverige och det som jag sett under besöken i Finland tyder inte på något annat.

Den självständigheten och jämställdheten tog vi finska kvinnor med oss till Sverige. Vi är jämspelta gentemot män, däremot är det långt till jämlikhet mellan svenskar och sverigefinnar.

… och där kunde jag slutligen knyta an till bloggens tema – sverigefinnar.