Då har vi kommit till inrikes. Vi börjar med mordet på Caroline i norra Sverige. Den 51 årige mannen har erkänt dråp men lider av minnesförlust och vet inte var han gömt kroppen.

Ja men det är ju ett tröstande och behövande besked till hennes anhöriga. Visst måste det helt klart vara en lättnad att veta om hon lever eller är död (som hon nu är) än att leva i ovisshet som dom hittills gjort ändå. Men när man tror att man kan börja sorgearbetet, börja på nytt och kanske komma över hennes död så kommer denna man och skyller på att han inte vet var kroppen finns. När ska man sluta förvånas?

Det kan väl vem som helst skylla på om man inte vill/törs säga som det är.

-Vars finns pengarna sen bankrånet? frågar poliskonstapeln

-Jag vet inte, det har jag glömt, svarar jag då.

Borde väl funka för mig också va?

Nu har Greys börjat för en stund sedan………!

//Sarah