Skitsnack? Nej tack!

Jag har inte många principer, men eftersom jag själv både mobbat och blivit mobbad när jag var yngre så är skitsnack någonting som jag verkligen inte tål. Jag har aldrig förstått principen av att snacka om någon annan som inte är närvarande. Dock så är det skillnad om jag skulle berätta för min vänner om en händelse och hur JAG kände. Jag skulle aldrig säga ”åh hon är en sån jävla bitch som säger sådär, vem tror hon att hon är?!”

Jag har alltid sagt att om jag har något att säga, så säger jag det till den personen som jag hyser agg mot. Jag pratar inte om henne/han om den personen. Men jag kan helt ärlig säga att jag försöker att inte göra det. Men jag är bara mänsklig, det kommer grodor ur min mun också. Men så gott det går så håller jag munnen tyst.

Sen så är det en till aspekt i det hela också, om jag berättar något om någon för min kompis så är det ett förtroende. Det blir skitsnack när personen jag förtror mig till sedan går runt och säger det JAG sagt i förtroende till hon/han.

En relation bygger på ömsesidig respekt. Om jag väljer att öppna mig inför någon, hoppas jag att den personen håller förtroendet. För vi alla behöver ventliera ibland. Så är det bara. Sen om det är med katten, hunden, mamma, pappa, killen, tjejen eller kompisen spelar ingen roll. Vi behöver dom just för att vi ska kunna ventliera ibland.

Förtroende sa jag va?

Jo, det förtroendet har brutits många gånger hos många människor.

Jag tänker inte vara den som lagar något som redan är trasigt. Om jag hade velat ha dig i mitt liv hade jag försökt. Men nej tack. Jag har fått nog av att ta skulden för allt. Du är också mänsklig, du gör också misstag. Du måste bara lära dig att inse dina misstag och lära dig ifrån dom. 

”I’ve done a few mistakes in my life..And I’m thinking of doing some more…”