27 Januari 2014

Det känns som att tiden går så extremt fort.

Det kändes som att det var igår jag gick i korridoren på min högstadieskola Prolympia, den bästa skolan man kan tänka sig. Jag vet att det finns många olika åsikter om Prolympia som skola, men jag har inget ont att säga om den. Jag fick det stöd jag behövde och lärarna och rektorn tog en på allvar när något inträffat. Fredrik, som var Prolympias förre rektor, var en underbar person. Han var inte den typen av rektor som satt inne på kontoret som man nästan aldrig såg till. Han kunde vara vikarie ibland (även fast han bara kunde ett ord på spanska, haha) om man inte hittat någon annan. Han kunde komma in i klassrummen och bara vara där. Han kunde också den största delen av elevernas namn, vilket är otroligt viktigt.

Jag har haft problem med auktoritet, vilket gör att jag har väldigt svårt att lita på folk. När man blir illa behandlad och mobbad ska en lärare ta en på allvar, men så var inte mitt fall. Mina lärare på min låg- och mellanstadieskola frågade om jag inte överdrev eller om jag ”misstolkat” händelser. Absolut, jag misstolkade slagen och hoten jag fick. Absolut, det var mitt fel. Tack för den.

När jag kom till prolympia så var det en dröm som kom i uppfyllelse. Att få slippa personerna som behandlat mig illa, att få starta på nytt utan att någon vet om vad jag gjort och varit med om. Jag fick börja bilda min egen person igen. Starta om och bli bättre än jag någonsin varit.

Så här sitter jag nu med världens bästa vänner och familj, men har jag läkt helt efter det som hänt när jag varit yngre? Nej, det är nu verkligheten har kommit ikapp mig och det är nu jag måste ta tag i det.