Jag kommer ihåg de Volvomodeller jag en gång i tiden ägde, speciellt 140-serien hur bra de uppfyllde de villkor som då fanns. Inga dyra reparationer och var det något waising kunde man oftast göra det själv. Dåligt för verkstan, men bra för ägaren. Oljebytet exempelvis gjorde jag själv. Kamremsbyte? Det fanns ingen kamrem. Drivningen av kamaxeln bestod av ett drev (ett hårt material, inte stål) och ytterligare ett drev från vevaxeln. När bytte man då? Det brukade höras när drevet på kamaxeln började bli slitet. I samma veva om bilen/motorn gått ca: 10 000 mil kunde en renovering av hela vara på sin plats.
Att lyfta ut motorn brukade jag använda ett block fästat i taket och proceduren var inte särskilt svår. Då följde hela paketet med koppling också med. Här bytte man oftast hela kopplingspaketet, inklusive en renovering av motor. Kolvringar, vevstakslager och ramlager. Ventilerna kanske också behövde ses över, slipas och även byta ventilstyrningr. Allt detta som idag skulle kosta åtskilligt kunde man själv göra för några tusenlappar. Sedan följde inkörning av de nyinsatta grejerna och den hopmonterade motorn. Nya brytarspetsar och tändinställning. Endera manuellt (oftast runt 10-13 grader förtändning) eller med stroboskoplampa. Inget datoriserat här inte.
Föst körde man ca: 50 mil och tömde ut oljan (inte på marken) och i med ny. Så var motorn som ny igen och man kunde glatt köra minst 10 000 mil igen.
Framvagn och hjulupphängning var robust och här kunde man byta ut delar som blev slitna. Idag går knappast det och måste man torde det kosta åtskilligt.
Det är klart det var en annan tid, men det fungerade och den då gamla Volvon var i det närmaste överlägsen alla med sin robusthet/enkelhet, även säkerhet och komfort med bra värme. Vad är Volvo idag?
Här ser vi vad det idag kan kosta serva en elbil.
(Oljan var sämre då, en s k mineralolja och byte skulle ske med max 1000-mils intervall. Gärna vid bara hälften, 500 mil. Idag är det oftast den s k syntetoljan som används)
kommentar