Den gamla Volvon var billig äga mot den nya elbilen

Jag kommer ihåg de Volvomodeller jag en gång i tiden ägde, speciellt 140-serien hur bra de uppfyllde de villkor som då fanns. Inga dyra reparationer och var det något waising kunde man oftast göra det själv. Dåligt för verkstan, men bra för ägaren. Oljebytet exempelvis gjorde jag själv. Kamremsbyte? Det fanns ingen kamrem. Drivningen av kamaxeln bestod av ett drev (ett hårt material, inte stål) och ytterligare ett drev från vevaxeln. När bytte man då? Det brukade höras när drevet på kamaxeln började bli slitet. I samma veva om bilen/motorn gått ca: 10 000 mil kunde en renovering av hela vara på sin plats.

Att lyfta ut motorn brukade jag använda ett block fästat i taket och proceduren var inte särskilt svår. Då följde hela paketet med koppling också med. Här bytte man oftast hela kopplingspaketet, inklusive en renovering av motor. Kolvringar, vevstakslager och ramlager. Ventilerna kanske också behövde ses över, slipas och även byta ventilstyrningr. Allt detta som idag skulle kosta åtskilligt kunde man själv göra för några tusenlappar. Sedan följde inkörning av de nyinsatta grejerna och den hopmonterade motorn. Nya brytarspetsar och tändinställning. Endera manuellt (oftast runt 10-13 grader förtändning) eller med stroboskoplampa. Inget datoriserat här inte.

Föst körde man ca: 50 mil och tömde ut oljan (inte på marken) och i med ny. Så var motorn som ny igen och man kunde glatt köra minst 10 000 mil igen.

Framvagn och hjulupphängning var robust och här kunde man byta ut delar som blev slitna. Idag går knappast det och måste man torde det kosta åtskilligt.

Det är klart det var en annan tid, men det fungerade och den då gamla Volvon var i det närmaste överlägsen alla med sin robusthet/enkelhet, även säkerhet och komfort med bra värme. Vad är Volvo idag?

Här ser vi vad det idag kan kosta serva en elbil.

(Oljan var sämre då, en s k mineralolja och byte skulle ske med max 1000-mils intervall. Gärna vid bara hälften, 500 mil. Idag är det oftast den s k syntetoljan som används)

3 kommentarer

  1. Mique

    Hej edor! Ditt inlägg angående Volvo, är även berikande för mig, som aldrig har haft körkort eller bil. Hade jag skaffat körkort i mina yngre år, då hade jag köpt en Volvo ur 140-serien och anlitat dig, om något mot förmodan trilskades med den! Mvh, Mique.

    • edor, Vilhelmina (inläggsförfattare)

      Volvo var en bra bil (enligt min bedömning) och räknades väl till något av arbetarbil. 1973 anser jag vara den bästa modellen. Sedan började Vovlo inte hänga med utvecklingen. Främst var det asiaterna som började ta över mer och mer, givetvis var också de tyska bilarna ett strå vassare än Volvo både före och efter 1973, men inte lika ”reparationsvänliga” och som sagt Volvo var en svensk produkt som passade för landet.
      Sedan började elektroniken komma och här hade Volvo svårt hänga med. Den gamla motorn B18 som sista åren trimmats upp till B20 (2,0 liter) ersattes i de nyare modellerna med först en B19, sedan B21 och sist B23 (2,3 liter). Redan var anser jag Volvo hamnat efter konkurrenterna. Okej, laståsnan Volvo 245 (som jag också ägde under en tid B21) när jag hade hund, en ganska stor och vi åkte skidor och var ute mycket i terrängen var en helt okej bil. Nackdelen var att den drog rätt mycket soppa. Motorn hade inte de fått till helt perfekt.
      Den tiden är passé för längesedan och jag har prövat lite olika märken under åren. Den 4-växlade lådan var också passé, finns inte längre i någon bil om man inte har automat förståss. Men som sagt, för mig får människor ha vilken bil de vill.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.