Vi skiter i växlarna, va?

 Det snackas mycket om att "dra växlar" när det handlar om träningsmatcher. 

 

"Jaha, vad ska vi dra för växlar av det här då?" är nog en fras som använts efter varje träningsmatch som någonsin spelats genom alla tider. 

 

Så:

 

Vad ska vi dra för växlar av UFC:s hemmapremiär 2011?

 

Inte särskilt många alls, hoppas jag. 

 

Fan, vi blir ju tillbakapressade, fastlåsta, omsprungna och bortrullade av ett Division II-lag i en hel halvlek. 

 

Även om det bör nämnas att Kung Bores vän, han som har hand om vindarna, inte var på sitt allra muntraste humör utan skickade ut den styvaste av sina kulingar för att husera på planen. Och vi hade en extrem motvind i första halvleken. Hur vi än sparkade (och ni ska veta att vi just sparkade istället för att fromt rulla bollen längsmed backen) så blåste bollen tillbaka. 

 

Marko fick två gula kort inom loppet av några tiotal minuter, båda för – rent skademässigt – ofarliga fällningar där han kom någon tiondel sent. Det känns ju väldigt onödigt att visa ut någon i en träningsmatch om det inte är så att spelaren ifråga går bärsärk och är en fara för allmänheten med sitt vårdslösa spel. Eller? 

 

… och att domaren dessutom tar sig själv och sin uppgift i denna träningsmatch på så pass stort allvar att han vägrar låta Marko sitta kvar på bänken… det är ju helt bisarrt. 

 

Vi tar det igen: Marko. Fick. Inte. Sitta. Kvar. På. Bänken. Icke. Ner i omklädningsrummet. 

 

Vi lyckades dock freda vårt mål och kunde som lag gå in med 0-0 till pausvilan och vi får tacka den tålmodiga, västerbottniska publiken för att de inte kastade rutten frukt eller hällde passerad kallops över oss när vi vandrade av banan. 

 

För, ja – det hade vi nästan förtjänat. 

 

Jag själv linkade in till omklädningsrummet med en strålande smärta längsmed utsidan av vaden. Jag nickade undan en boll samtidigt som deras milt uttryckt robuste centertank kom flygande in från sidan, någon halvminut sen. 

 

Och istället för vanlig linka-omkring-i-ett-par-sekunder-så-är-det-bra-sedan-smärta så var det en strålande ihållig smärta som gjorde att jag mest satt och ondade och försökte testa rörligheten i benet medan vi fick oss vår beskärda del av skällsleven i omklädningsrummet. 

 

Men jag testade att lira vidare och det gick ju. Smärtan försvann en aning, vinden hade inte vänt men vi hade bytt planhalva och vårt spel rullade på bättre. Vi startade pressen någon kilometer högre upp och deras mittbackar och balansspelare fick inte stå ostörda och dirigera spelet vid mittcirkeln längre. 

 

Och då tog vi över. Ganska totalt. Vi spelar ju inte bländande på något sätt, vi kanske når upp till godkänt – men det är ändå ljusår bättre än under förstahalvan. 

 

Jonas häxpipsdykträffspärla till 1-0 en bit in i andra halvleken var väl det som skulle ha varit värt entrépengen om det nu skulle ha tagits någon. 

 

Calle Lif springer igenom och sätter 2-0 och är pigg i sitt inhopp. Men allra bäst är väl ändå Erik Lundström som på sitt, låt säga, tjugo minuter långa inhopp är den som verkligen tar tag i spelet, vinner mittfältet och hittar luckorna i ett för varje minut allt tröttare Skellefteåförsvar. 

 

Jaja, vi ska som sagt inte sitta här och dra växlar. Det ska inte ni besvikna på läktaren göra, tycker jag. 

 

I matchrapporten på UFC:s hemsida gjorde min gamle trogne vän och vapendragare sedan barnsben, Erik Lövgren, sig påmind. Jag tror jag måste ta och tala med en släpig, överlägsen ton där jag betonar bokstaven eff på ett överklassmanér hämtat från Öfre Östermalm för att få heta rätt namn. 

 

"Hej, jag heter Erik LöFgren", ska jag hälsa folk med näsan lätt i vädret. 

 

Till sist; världens alla fotografer. När ni tar en bild på en mittback på en fotbollsplan så är det inte ett måste att ta en bild precis när han nickar. Mer än hälften av alla bilder jag någonsin synts på i fotbollssammanhang på senare år så har det varit i ett nickögonblick. Precis när bollen lämnat pannan och ansiktet är ihopskrumpnat. Då knäpps det. Alltid. 

 

 

Ni måste förstå, kära fotografer, att mittbackar också är människor. Människor som precis som du någon gång i framtiden vill kunna träffa en dam. 

 

Så ta hellre bilder där… där… när jag… äh, det är nog mest gynnsamt för mig om ni inte tar några bilder alls.