Hej. 

(Om det ligger ett bitterhetens skimmer över hela det här inlägget så är det inte mer med det än att jag sitter här efter en träning som gått så pass trassligt att man på cykeln på vägen hem hann ångra alla val man någonsin gjort som tagit mig till ett grävlingsgryt på Öst-Teg och en karriär som… som... med en total avsaknad av karriär. 

Men nu sitter jag med ett nytt The Office-avsnitt på teven och en uppskuren ananasrackare på en tallrik under gipan, så… det kanske går till sig eftersom)

Vi tar fotbollen först. 

Det var den första oktober i lördags när vi gästade Trängens IP. Den första oktober. Den första dagen i den månad som gett grånaden ett ansikte i kalendern. Och jag tror inte ens att jag överdriver när jag säger att det var över tjugo grader i Örebro. 

Det var en av de få dagar då Tomas Wernersson fått väder på sin "vi borde spela höst/vår"-kvarn. Jag gjorde som bekant inte många knop i lördags rent fysiskt – de enda löpningarna jag tog kom i ren överpepp direkt efter att Stuart och Örjan (måhända ironiskt) frågade "Erik… du har väl spelat innermittfältare förut?" – men ändå var jag svettig efter matchen av att ha stått någon kvart i den verkligt stekande solen och bollat gris. 

Tänk den värmen (fokusera ogärna på mina onaturligt enkelt framkallade svettningar), en riktigt tät och grön gräsplan, ett väldigt tidigt mål i varsin halvlek, tre poäng – och du har dig en riktigt trevlig oktobermatch. 

Själva UFC-spelet? Mah. Vlado utnyttjar sin väldiga kastarm, utkastet hade givit honom en bronspeng i slägga i Leipzigs Golden League-gala i somras,  och når en löpande Johan Larsson perfekt i steget vid halva plan. Larsson tråcklar sig i full fart förbi en försvarare, dribblar sedan ytterligare en vid kortlinjen innan han skickar in bollen snett-inåt-bakåt i knähöjd där Wennebro kommer farande i full fart. Wennebro möter bollen i luften med vänsterfoten (det lät från min trassliga vinkel som att det kan ha varit ett benskydd inblandat, något Wennebro bestämt förnekade). Den sitter stenhårt i det bortre aviga – efter bara några minuters spel. 

Larsson var förvisso trött redan efter sin världslöpning från egen planhalva. 

– Jag såg inte ens vem som gjorde mål, jag var så trött att jag bara skeppade iväg bollen, sa han (typ, jag hade inget block i näven, istället en folköl i gipan. Ni får ursäkta). 

Men han skulle bli tröttare. 

Oj, så mycket tröttare. 

Efter trettio minuters spel stod han dubbelvikt alldeles framför vårt bås, med nävarna på fötterna och med en andning värdig en storbolmande astmatiker. 

Det sa en hel del om hur den första halvleken såg ut. Vi hade extremt korta anfall, i stort sett hela laget visade en obekvämhet med naturgräset som inte skådats sedan Gräs- och Höallergikernas Riksförbund hade medlemsmöte härom hösten. De betydligt mer gräsvana Forwardspelarna kombinerade fint på den täta mattan (där bollen rullade ungefär hälften så snabbt som på Gammlias konstlade) och fick alldeles för stora ytor att operera på då Wennebro och Lundström ofta sprang omkring i ett stort hav då vi hade väldiga ytor mellan lagdelarna. 

De kom till en hel del avslut. Åtminstone från våra bänkplatser kändes det som att det ven kring Vlados målstolpar ett antal gånger, och Vlado (som var tryggheten själv) fick även han mota någon boll. 

Men vi höll ut. Slet på bra och tog med oss ledningen in i paus. 

Och direkt i andra fick vi, i efterdyningarna till en inläggsfrispark, 2-0 då bollen damp ner vid Markos fötter varpå han fläkte sig på mittbacksmanér och närmast glidtacklade in bollen i den bortre gaveln. 

Och där vann vi matchen. Vi spelade, månne på grund av tryggheten i tvåmålsledningen, bättre i den andra halvleken. Den ständiga paniken från den första halvleken utbyttes mot ett lite lugnande bolltrillande, vi drog ner Danny och Seif en aning defensivt och tätade ihop Lundströms och Wennebros första-halvleks-hav till en mysigt tempurerad liten bassäng där de fick styra och ställa på ett helt annat sätt. 

Och som framför allt Wennebro ställde. Om Forwards lille spelskicklige mittfältsdynamo Mohammed Saied, född -90, kan bli klar för Malmö FF borde 91:an Wennebro, i nuvarande form, lämna direkt för kontinenten. Jag tyckte Wennebro var ännu bättre i lördags än i 4-0-segern mot Kerburan hemma (där var det, milt uttryckt, inte lika svårt att vara bra). 

Danny har ett friläge och ett semifritt läge i slutet där ledningen hade kunnat utökas då Forward satsar framåt och vi tillåts kontra. 

Men 2-0 borta, UFC:s första seger på Trängens trassligt befolkade IP i mannaminne – enligt Larsson och Lundström och andra rävar, kan man i sanning inte klaga på. 

Det var en mycket trevlig eftermiddag för att sitta på en bänk i Örebro. Och hur gärna jag än vill spela varenda match alltid så inser jag ju att jag egentligen, någonstans i logikens värld, nu helst sitter på bänken resten av säsongen. För det är ju bara om det börjar trassla som vi kommer att byta mittbackspar igen; och något trassel har vi ju inte alls råd med om vi vill fira någon uppflyttning med kortege genom staden någon liten skiva i guldhattar efter Akropolis hemma. 

… och ni såg väl, vackert streamat av Ettanfotboll.se, Sirius slå Väsby på bortaplan ikväll? Deras store, starka, förmodat socialdemokratiske forward Allegie Sosseh såg med sitt mål till att vi nu bara har två poäng upp till direktplatsen. Och i nästa omgång ska Väsby möta IK Frej, ett av Nordeuropas bästa lag i höst, på bortaplan. 

(Känner ni hur tonen i inlägget blivit mer och mer hoppfull? Jo, jag blev lite mindre bitter av ananasens sötma, det blev jag. Men så kom jag på att det kanske skulle vara bra att betala sin hyra och… tja… jag snubblade över ett kontoutdrag från helgen och… ingen ananas i västvärlden är så söt att den kan väga upp för den våg av bittra ångestkänslor som just slog emot mig)

Ja, att sitta på bänkar i Örebro är inte så kostsamt. Men efter matchen styrde vi busskosan tillbaka till Stockholm där vi skulle övernatta och… jag fick ännu ett bevis på att det i Stockholm, både kvällstid och när man flanerar gatorna en söndagseftermiddag, går väldigt bra att kasta bort slantar på världsliga ting. 

Jag lockade ju i förra inlägget med diverse snaskiga detaljer om utekvällen, men… det här är inget snaskigt lag. På gott och ont. 

Själv gick jag, som är en man av folket, med en utomstående vän till Söder och något trassligt ställe som rimmade med det kolsyrade vattnet Vichy Nouveau som "alla" sa skulle vara "grymt bra". Det var det förstås inte alls. 

Några gick på Café Opera och stod bakom någon klädhängare och stekviftade med fingret samtidigt som de långsamt läppjade i sig sina två klunkar i den  tjugofem centiliter stora ölflaskan för sjuttio kronor. Stämningen var, som jag anat, åt det stelare hållet där samhällets elit  samhällets elits döttrar och söner satt och vaktade sina drinkbord och pratade om sportbilar. Jag föreställer mig något åt det här hållet: 

 … det enda som gör att jag ångrar lite att jag inte slog följe är att de tydligen sett min bloggkollega Kenza på stället. Typiskt. Jag hade behövt prata med henne om hur vi ska matcha våra outfits på Veckorevyns kommande Blog Awards-gala.