Göteborg

Ja, nu är jag här. I Göteborg.
Det blev inte många timmars sömn på tågresan ner. Jag är inte överdrivet förtjust att sova med människor jag inte känner.
Jag har dessutom väldigt lite förståelse för snarkare.
Men jag somnade till slut, av pur utmattning och självbevarelsedrift.

Fotbollsflickorna var också bleka om nosen i morse. Men de är ju på ÄVENTYR!

       I dag har jag åkt spårvagn. Det är roligt. När man väl sitter inne i spårvagnen. Utanför är jag orolig att bli nermejad av en. Jag fattar inte spårsystemet. Plötsligt kommer de bara, tyst susande. Då gäller det att kvickt nå en trottoarkant.
Men inne i spårvagnen är det lite spännande. Dels att hålla koll på var jag är, var jag ska gå av och dessutom fundera på om jag ska vara lite tuff och bara hoppa av och ta mig vidare till fots. I morgon är jag modig nog. Då regnar det nog inte heller.

       Att resa själv, övriga Gothia-gänget bor ju på annat ställe, är ganska häftigt.
Även om det inte är någon jätteutmaning att ta sig fram i Sverige. Men eftersom det är en del som ter sig lite annorlunda  i en annan stad och det ibland är svårt att hitta dit man ska, så är man tvungen att fråga folk och kommer i samspråk med främlingar på ett annat sätt än hemma. Det gillar jag.
Jag hamnade bredvid en äldre man på spårvagnen. Han var liten, vithårig och krum i ryggen. Jag log mot honom när han satte sig bredvid mig. Och han log tillbaka. Det fanns någon form av samförstånd i våra leenden. Det kändes så. Han var lite långsam och en aning tafatt i kroppen. Och jag var tafatt som nykomling och utböling i stan.
När vi närmade oss Chapmans Torg, där jag bor under denna vecka, och där jag följaktligen skulle gå av, så reste han sig mödosamt och gjorde plats åt mig så gott han kunde. Vi hade rest oss en aning för tidigt så då fick vi en anledning att prata om det. Jag berättade också snabbt varför jag var i stan och vad jag skulle försöka hinna se under veckan. Han berättade glatt att det minsann gick buss in till stan också, och bussen gick mycket snabbare än spårvagnen. Här fanns det resurser minsann. Han log lite finurligt och hans göteborgsdialekt lät så hemtrevlig. Han hade en väldigt stadig blick. Ögonen var blåklintsblå.
Han påminde lite om en äldre dam som jag brukar möta på Hemköp i Umeå.
Hon och jag pratar om väsentliga saker som fruktpriser, svårigheter att läsa innehållsförteckningar och att alla  människor verkar så stressade.
Jag blir alltid på så gott humör när jag träffar denna gamla dam. Glad och lugn. Det är som om livet blir på riktigt. Hon fokusera på det som händer i stunden och tar sig tid att prata med dem hon möter.
Sådan vill jag också vara. Oftare än vad jag är.

Jag kom i samspråk med en yngre kvinna i dag också, utanför Centralstationen. Jag frågade om biljettsystemet på spårvagnarna, men det fortsatte i en diskussion både om fotboll och om Sveriges trevligaste städer!
Det kändes som om vi träffats förr!

Jag sitter i min systersons lägenhet. Det är alltid lite konstigt att vara i någons hem när vederbörande inte är hemma. Det är extra konstigt nu eftersom det ligger små leksaker och klädesplagg här. Som tillhör lille Leo som jag bara sett på kort hittills. Han är ju i Syrien nu.
Nå, till julen ska jag väl få träffa honom. Han har stora grönbruna ögon och är sjövild enligt föräldrarna. Jag ser verkligen fram emot att träffa honom.

Det kanske blir en bra vecka det här. Kanske får jag tid att tänka. Det är mycket jag vill tänka på just nu.
Det är mycket jag vill göra också. Jag vill skriva en bra historia. Och jag vill få till en bra bild. Men jag saknar pastellkritorna.
Men pastellkritor finns väl i Göteborg också.

/Kajsa Reicke