Ömmande fötter

Idag har jag promenerat långt. Det känns. I både lår och fötter. Det känns skönt.

Jag har gått in till stan från Majorna. Sedan har jag gått från Centralstationen till Liseberg fram och tillbaka två gånger.

Jag är glad att jag kan gå. Jag njuter verkligen av det.

På väg in till stan hittade jag en liten secondhandaffär som var söndagsöppen. Det fanns ett vackert tyg där som jag gärna ville köpa. Men jag besinnade mig. Det var rätt så likt ett älskat blommigt tyg som jag har hemma. Men en annan färgställning. Jag är väldigt svag för blommiga tyger.

Men ibland, som idag, lyckas jag besinna mig.
 
Jag kände mig så glad under min promenad. Sjöng för mig själv. Det gör jag ganska ofta. Just idag kändes allting som ett äventyr. Vad som helst kunde hända. Och just idag hade jag bara ansvar för mig själv.
 
Jag hittade ett litet fik där jag satte mig och drack kaffe. Jag var tvungen att skriva i min lilla anteckningsbok. Jag skrev om den lite pirriga lyckokänsla som fyllde mig där jag satt med min kaffe på det lilla fiket. Världen kändes verkligen ny idag.
 
Senare på dagen var jag på Världshistoriska museet och såg en utställning om Indien och Bollywoodindustrin. Jag är ganska svag för Bollywoodtemat.

Jag tog flera bilder av de sanslöst romantiska filmaffischerna, som faktiskt handmålades fram till inte alls så länge sedan. Jag tog också bilder på några gudaskulpturer och en cykelriksha som jag gärna skulle ha i mitt vardagsrum.
 
Det visades Bollywoodfilm på en stor duk mitt i museisalen. Det var svårt att sitta still till den rytmiska musiken som pumpade ut. En liten pojke, kanske tre fyra år, dansade med stor inlevelse till musiken. Jag blev lite avundsjuk. Jag ville också dansa.

Jag minns när dottern var liten, då tog jag alla tillfällen att dansa med henne varhelst vi hörde musik. Vi började med det på ett torg i Växjö där vi bodde tillfälligt just då hon kom till oss. Den andra veckan vi bodde där så var det en mindre rockkonsert på ett litet torg och där dansade jag och den lilla rultiga babydottern. Hon skrattade och gurglade glatt. Och jag var så stolt som jag aldrig varit förr i mitt liv.
 
Gud, vad tiden går fort. Nu är dottern på väg att bli en ung vuxen. Hon är snart längre än vad jag är och vacker som en soluppgång. Jag kan inte se mig mätt på henne. Min dotter. Min fotbollsdotter.
 
Alla fotbollstjejer har varit på Liseberg i kväll. Äntligen fick de gå in. Från och med kl. 17.00 gällde Gothiakorten som berättigar till fri entré. Sedan fick de kvittera ut sina åkband. Hoppas nu att de hann åka allt de ville åka. Förhoppningsvis hinner de tillbaka till nöjesparadiset både en och två gånger denna Göteborgsvecka.
 
Jag hade en märklig dröm inatt. Jag var med i ett TV-program och skulle laga mat åt några kända personer. Jag var oerhört uppjagad för detta. Anledningen till min nervositet var att jag är en rätt så usel kock. Jag är bra på att lägga upp oliver, frukt, bröd och ostar så att det ser gott ut. Rätt bra på pasta med diverse improviserade såser. Mycket mer än så är det inte.

I drömmen skulle jag laga en trerätters måltid och där ingick både fisk och kött och en avancerad dessert. Sedan var det gästerna också… Följande var inbjudna: Bodil Malmsten, Kristina Lugn och Marie-Louise Ekman. De är tre kvinnor som jag verkligen beundrar och verkligen skulle vilja träffa. Men bjuda dem på middag det vill jag inte. Till på köpet skulle programmet heta: "Fyra röda runt bordet". Det röda syftade på att vi alla har rött hår. Det är väl det enda vi har gemensamt. Tyvärr. Jag skulle verkligen önska att jag delade mer med dem än hårfärgen. Nåväl i drömmen kom jag så långt att jag satte mig för att ringa upp dem  för att meddela dem att de ABSOLUT INTE fick komma till TV för jag hade ingenting att bjuda på…

Sedan vaknade jag lätt panikslagen. Märklig dröm. Men nu när jag sitter här på kvällen och tänker på detta så tror jag att jag måste skriva något om dessa kvinnor i morgon. Eftersom de betyder och har betytt mycket för mig.

/Kajsa Reicke