Regn och rusk

I morse var det tungt att ta sig iväg. Tungt att ta sig ur sängen, tungt att ta sig till stallet. Men så fort jag öppnade stalldörren möttes jag av mjuka, välkomnande gnäggningar. Alla hästarna blev så glada att se mig! Då kändes det, faktiskt, värt besväret. Tröttheten försvann väl inte helt, men livet kändes lite mer uthärdligt.

Fram med kraftfodret, på med täcken, av med benlindor och ut med hästarna till hagarna. Idag var det inte lika halt, som det varit tidigare. Mest lerigt, men, tack och lov, fortfarande lite fruset i botten. Det har varit en kämpig period under någon tid nu, med leriga hästben och hästar som varit ovilliga att röra på sig i hagen eller ens gå in i den!Så fort snön kommer blir det bättre, allt blir renare, man slipper tvätta hästben varje dag och kan ägna sin dyrbara tid till annat.

I morse flöt stallarbetet på bra och alla hästarna mådde bra och verkade nöjda med att mumsa på morgonhöet ute i hagarna. Det blir så stillsamt när hästar äter hö, malande käkar och några nöjda frustningar är allt som hörs. Den känslan som hästarna skänker, gör det värt att kliva upp i svinottan och träffa dem.