Ensamstående pappor = Hjältar, Ensamstående mammor = …?….

Detta är nått jag tänkt på ett tag och hört mig för med andra i min närhet. Det började för ett tag se då jag och några vänner satt på ett fik. Den ena av oss säger att hon träffat en kille som är ensamstående, var på alla andra (tjejer) i bordet ger av en lätt suck av medlidande/fascinerande art. Och där var diskussionen igång! Dom tyckte det var SÅÅ mysigt och fascinerande att han tog hand om sina barn.  Att han var SÅÅ duktig och mogen! -MEN VÄNTA NU!

Alla mammor som gör samma sak varje dag, år ut och år in, vi får aldrig en klapp på ryggen för att vi gör ett bra jobb. Men så fort en kille tar ansvar och gör det rätta (eller det han måste) så blir han en hjälte och hyllas av många. En kläckte till och med ur sig –”En sån kille vill jag också ha.”
VARFÖR?

Som ”ensamstående” ser jag inte nån skillnad på om man är mamma eller pappa, ansvar som ansvar. Sen är det helt sjukt att samhället (männen) har sjunkigt så lågt i allmänhet att när en av dem gör rätt och tar hand om sina barn (som ska vara självklart) så ses han av många som hjälte. Är det synen ”vi” ha på dessa män som gör att det bli så, eller är det för att de flesta män (som jag träffat/hört om) flyr ansvaret samtidigt som förhållandet brakar? JAG är inte ute efter en klapp på ryggen nu, utan försöker bara förstå hur samhället kan ha denna syn på männen men inte på kvinnorna som utför samma arbete.

Eller kommer denna syn ifrån att kvinnan alltid tagit hand om barnen och att männen alltid jobbat och nu blir det lite omvända roller.?. Kvinnan förväntas ta hand om barnen = inte några konstigheter, männen förväntas inte ta hand om barnen = Förvåning och beundran när det inträffar.   Vad tror ni?

För övrigt har jag en segdag och har inte orkat träna i dag. Det får jag ta igen imorn ist. Nu blir det att måla klart stolarna och börja med 2 nya.

Kom ihåg det: Hur du än vänder på dig har du alltid rumpan bak!