Förakta missbruket, inte missbrukarna.

Förakta missbruket inte missbrukarna.

I det avlägsna utvecklings landet Chile, lärde vi oss i skolan, av föräldrarna, äldre vänner och familjen, att man inte ska förakta, alkoholister, narkomaner och andra sortens missbrukare, ty dessa individer är känsliga personer, som är drabbade av en sjukdom, och som emellertid, inte sällan har bidragit med framstående förtjänster till mänskligheten.

Som belägg kan man anföra att några nobelpristagare, betydande konstnärer, politiker, forskare, med flera, tillhör kategorin alkoholister. Även en av våra allra största poeter, nämligen Gunnar Ekelöf, var fast i spritens träsk.

Därmed inte vill jag glorifiera missbruket. Men inte heller förakta missbrukarna eller frånta individen en del avansvaret.

För tydlighetens skull. Under 70 talets strukturalistisk och konsekvent marxistisk influerade epok, allt som drabbade en individ, berodde inte på hen, utan på de strukturerna individen var produkten ut av. Diametralt annorlunda förhåller sig det idag, under den patologisk narcissistiska (individualistisk egocentriska perioden) nyliberala era. Allt som händer individen, beror uteslutande på individen själv.

När ska denna extremistiska kultur lära sig att fungera lagom, dvs. dialektisk i icke dikotomiska termer, alltså i både och termer, och inte i antingen/eller termer?

Trots allt, några kommuner i Sverige har infört oanmäld alkohol tester för de anställda. Den som råkar överskrida gränsen, får som straff, löneavdrag och krav på rehabilitering.

Man har fullförståelse, för att i vissa yrken, kan man inte arbeta påverkat. Bara tanken på en berusad pilot framkallar förskräckliga känslor.

Men istället för att i humanistisk och civiliserad mening, erbjuda hjälp till missbrukarna, och därmed påvisa förståelse för sjukdomar som inte bygger på karaktärs svaghet, utan har mycket djupare och allvarliga orsaker än så, straffar man missbrukarna och stigmatiserar kommunerna, sjuka individer.

Tänker kommuner i Sverige också straffa överviktiga, nikotinister, socker missbrukarna,

(bulle-mister), anorektiker, deprimerade och andra skröpliga existenser i sin väg att åstadkomma den perfekta människan? Det förefaller vara ett sjukligt begär.

 Snarare hör sådana tillämpningar, hemma i en hälsofascistisk dystopi á la A Huxley eller Juli Zeh. Och inte i en demokrati. Ska den absoluta makten över kroppen emellertid, ligga hos kommunerna, och inte hos individen?

Ska i maktens hälsosamma projekt ingå produktion av medborgare med försäkrat hälsocertifikat!

Är dessa kommuners maktmissbruk, tecken på att makten upplever sig svag, osäker i sin maktutövning, och vill utöka kontrolen över medborgarna?

Eller är det fråga om att maktens utvidgning inte drabbas, till skillnaden från ekonomin av lågkonjunkturer, och lik byråkratin (Max Weber, M Foucault, m.fl.), står i ständigt tillväxt tills samhället kollapsar och förhoppnings-vis, övergår i andra paradigmatisk hälsosammare samhällsformationer.

I stunder som dessa erinrar jag mig om Rosa Luxemburgs ord, om att vägen från barbariet till civilisationen är ännu mycket avlägsen.

Förhoppnings-vis, min intolerans inte utsträcker sig längre till än att inte tolerera intoleransen.

Och hoppas att denna plåga inte anländer till våra trakter.

Spåren förskräcker!

Var är vi på väg…