Förspilld kvinnokraft, eller värdefullt arv?

Det här med att sy, sticka, virka, brodera, knyppla och så vidare – är dålig på sån´t. På sin höjd så lagar jag en och annan sak som gått sönder, och syr i knappar då det behövs!

Men jag beundrar dem som gör det! Och de saker som de gjort, och som många gör än idag! Kanske tänker man på det som något som gjordes i förfluten tid. Men visst har man hört talas om stick-caféer och liknande även idag. Tycker det låter trevligt, men är som sagt inte något händig själv. (Nej, det är inte jantelagen – det är självkännedom. Vet med mig andra saker jag är bra på, utan att förneka att jag är det! )

”Förspilld kvinnokraft” hör man ibland om vackra vittbroderier och andra broderier, med mera från förr. Tycker det är ett ganska dumt uttryck! Varför skulle det vara förspillt? Låt vara att man inte kan värdera deras vackra alster i tim-penning räknat. Men nog kan de värderas på annat sätt. Som att det är ett arv som bevaras ner genom generationerna, så att så många kan ha glädje av dem, även i kommande dagar. Eller – i våra dagar, det som tillverkades långt före oss!

Förmodligen satt man också ofta tillsammans i en avslappnad och fin gemenskap. Om än inte alltid, så nog bör det varit så ibland. Och kanske kom samtalen in på berikande och djuplodande samtal. Mitt ibland det vanliga, alldagliga pratet, precis som vi pratar också idag! Även vi inte handarbetar under tiden! 

När man tänker på det så, så är det kanske jag som inte gör det, som mest förspillar min tid! Det tål att tänka på!