När man följer äppleträden…

Passerar äppleträden, och kvar sitter nu några enstaka blommor här och där. Som om de tappert håller ut mot – ja, jag vet inte vad! På resten är det för övrigt bara kronbladen som fallit till marken och redan delvis förmultnat till förnan. Nu är det de kvarblivna ståndarna man ser översålla tråden. Och tittar man nära så ser man att de är riktigt vackra de också.Ser nästan glada ut, där de pekar uppåt, kanske mot Skaparen själv? Det är ju inte mot nedvissning och undergång de går. Nej, snart har de bildat kart…  …för att sedan nå sin mognad i färdiga äpplen. Som inuti bär sina frön…  Livet hos ett äppleträd är så fint! Men ibland glömmer man bort hur fint det egentligen är. Som med så mycket annat – i livet!