Löven singlar…

Löven singlar mot marken brukar det heta i litteraturen. Tänker på det ute idag vilket passande just ordet singlar är. För det är just det de gör, singlar sakta ner mot marken. (Sakta till trots att man sällan hinner fota dem i just den fasen). Sen lägger de sig på gräset eller asfalten eller var det nu blir. Vad bryr sig ett nedfallet löv…  Det har ju hur som helst tappat sitt sammanhang, däruppe i färgprakten.    Den färgprakt som det var just dom som stod för. Och just när de är som vackrast då faller dom, eller singlar – sakta mot marken.  Jag vet – lite fånigt att tänka och skriva så här, klart att löv inte bryr sig. Men det är härligt att gå omkring i höstprakten och glädja sig, röra sig och vara till. Tänker på att Paulus skrev ungefär så en gång – ”För i honom är det vi lever och rör oss och är till…” (Apg 7:28). Fint att han tog med Skaparen också. Det blir ganska naturligt att göra det nu också bland allt som växer, rör sig – fortfarande insekter som rör sig bland blomstren – och är till. Må vara att många löv nu faller mot marken – eller singlar vackert genom luften.