Kraften från 192 nationella delegationer, stats- och regeringschefer ska inte underskattas

Bella Center är en stor anläggning och man promenerar åtskilliga kilometer under en dag. Med 15 000 delegater på plats så blir det av naturliga skäl en hel del köande. Vid ett av de öppna förhandlingsmötena jag lyssnade till idag så fascinerades jag av det tålamod som visades och som förstås är en nödvändig del av den process där alla länder har en röst och alla förväntas lyssna till varandra. Ibland testas tålamodet när diskussionerna går i cirklar och mer handlar om formen än om innehållet. Vid andra tillfällen är det mer tydligt att positioner förflyttas. En delegat jag talade med från Ghana sa att denna vecka handlar det väldigt mycket för tjänstemän om att klara av formaliteter och att börja uttala ståndpunkter. Nästa vecka då ministrar och statschefer är på plats intensifieras samtalen och tar förhoppningsvis steg fram mot ett avtal. Oro uttalas från många håll om att COP15 inte kommer att ge ett avtal som leder till utsläppsbegränsningar som möjliggör en begränsning av temperaturhöjningen till 2 grader. Men kraften från 192 nationella delegationer, stats- och regeringschefer ska inte underskattas – de möts och har en fråga att diskutera och enas kring. Och många uttrycker tro på möjligheten att få fram ett avtal, för att citera Connie Hedegaard, minister för årets klimatkonferens ”vi kan välja vägen mot grön utveckling och en mer hållbar framtid. Eller så kan vi välja att inte göra något och lämna en enorm räkning till våra barn och barnbarn. Valet är enkelt”.

 

Intrycken från konferensen är många; bland deltagarna finns en fascinerande blandning av människor från aktivister på gräsrotsnivå, forskare, företagsledare till politiska beslutsfattare. Dynamiken är påtaglig med många ibland oväntade möten.

 

Många delegater kommer med berättelser om hur klimatförändringar redan hårt drabbar deras hemländer. Jag talade med en kvinna från Bangladesh, ett land som redan är hårt drabbat av klimatförändringar. De som drabbas hårdast av att landet t ex drabbats av översvämningar är de allra fattigaste. När deras småskaliga odlingar ödeläggs har de absolut ingen försörjning. Det är ett tema som går igen – de som har det svårast drabbas hårdast. En kvinna som satt bredvid mig på tunnelbanan på väg från mötet undrade om jag kom från klimatkonferensen. Vi började samtala och hon sa att solidariteten med dem som redan är hårt utsatta av klimatförändringar var hennes främsta skäl för att vilja göra allt hon kunde för att minska sitt eget bidrag till utsläpp av växthusgaser. Till syvende och sist kommer man tillbaka till att det utöver storpolitiken handlar om enskilda personers ståndpunkter och vad man bestämmer sig för att förändra i sina liv för att minska klimatbelastningen, vilket tryck vi uttalar på miljövänlig teknikutveckling och vilket tryck som sätts på politiken.

 

Maria Nilsson