Fick besök igår på Norrbyskär av en man som var född där. 1931.
Han gick om kring på skäret med sin syster och minns och berättade.
Det är alltid kul att höra människor berätta förutsättningslöst om sina liv. Jag måste erkänna att det finns inget mer underhållande. Som levande böcker bläddras livet upp framför mina ögon.
När folk frågar mig varför jag läser så lite så brukar jag säga att jag möter så ohyggligt många människor och jag ’läser’ dem. Skulle naturligtvis kunna skriva egna böcker om alla möten och vem vet vad som händer.

Fast först måste jag lära mig stava. Härom dagen skulle jag ta upp begreppen skam och skuld med konfirmanderna och stavade skamm varpå en pigg tjej sa; -Men Larsa skam stavas med ett m. Jo så är det, men vet du vad det innebär att känna skam? Jarå svarade hon och så var samtalet igång.

Åter till böckerna. Jag har faktiskt skrivt en bok tillsammans med en vän. Den sålde som smör och var så klart en bok riktad till konfirmander.

Nu blev jag lite sugen att berätta alla dom där berättelserna om människor jag mött.
Kanske kan jag börja här på bloggen och berätta små storys varje dag.

Mannnen på skäret han var i alla fall född i gula villan, som vi i dag kallar flickebo (tror jag). Hans morfar var stabbläggare (la upp plankor i staplar) och dom var något av golden workers, som balanserande på smala spänger staplade på hög höjd så att bräderna kunde torka. Utan att vridas och förstöras.

Tänk…vad man skulle kunna göra av en sån berättelse?!

Mer kommer. En glad dag önskar jag dig.

Hare´