Mona Lidén, utopiamona

Turtleprinsessor och stålmannenkvinnor

I handeln diskuteras ofta exponering av varor och att man delar upp dam respektive herravdelningar är inget konstigt, ej heller att ungdomsplagg separeras på olika ytor. En för tjejer och en för killar. Men så fort man kliver in på barnavdelningarna så börjar diskussionerna komma. Det här med att dela upp pojke, flicka, blått och rosa. Syftet är naturligtvis att det ska vara lätt för kunderna att hitta, både storlek och typ av plagg. Det ska matchas och hängas rätt så man bara MÅSTE köpa skjortan som hänger alldeles bredvid de coola små jeansen, tillsynes av en slump. Men så är det naturligtvis inte. Allt är mycket noggrant genomtänkt och uträknat av ett specialteam på något huvudkontor någonstans.

Många kunder tycker såklart att det är skönt att veta vart man ska gå då man desperat letar nya mjukisbrallor till dagis då alla befintliga paren hips vips blivit 5cm för korta eller har så många hål på knäna att det faktiskt är billigare med nya byxor än lagningslappar. Och visst är det bra att alla prinsessklänningar hänger på ett och samma ställe, för då kan man helt sonika välja att inte gå förbi dem (för att slippa tjat) eller så förenklar det då man faktiskt är ute efter ett sådant plagg eftersom det är det enda som står på önskelistan inför födelsedagen hos vissa.

Jag förstår butikerna. Enkelhet och lätt att navigera ger kunderna mer tid till att plocka på sig varor. Jag har jobbat många år i butik och där hände det ofta att man i kassan fick frågan -Är detta byxor till pojkar eller flickor? (om tex ett par mellanblå jeans i rak modell) Jag brukade svara att det är unisex. Eller om personen framför mig inte verkade veta vad unisex betyder så nåt i stil med att det funkar vilket som! En del nöjde sig med svaret, medans vissa andra verkligen ville veta vilken avdelning byxorna kom ifrån. För det vore ju helt förkastligt att dra på sonen ett par tjejjeans!?

Jag har tvillingar, en pojke och en flicka. De är så stereotypa att jag knappt törs berätta det högt. Trots att de vuxna runtomkring dem är upplysta moderna personer, trots att de lever i en regnbågsfamilj och trots att vi verkligen försökt låta dem välja fritt vilka färger, former och utföranden av plagg och leksaker de föredrar mest. Ändå. Blått respektive rosa, eller lila. Batman respektive Elsa i frostfilmen. Fotboll respektive balett. T-shirt med tryck respektive klänning. De väljer helt själva. Någonstans längs vägen har man väl säkert sagt tuff och gullig på ”fel” ställe. Men jag är övertygad om att det är djupt inbyggt i vissa individer. Det här med flickigt och pojkigt. Dottern proklamerade högt härom veckan att pojkar faktiskt inte kan ha långt hår och flickor faktiskt inte kan kissa i skogen för de har ingen snopp. Nähä? Jag har inte hunnit dit i utbildningsplanen än! Hjälp! Jag vill ju lära dem jämställdhet och allas lika värde. Att alla människor oavsett kön, religion, sexuell läggning eller ursprung kan göra vad hen vill! Att pojkar visst kan ha långt hår och att flickor visst kan kissa i skogen.

Eftersom de ska fylla 4år i höst, så är superhjältar ett stort intresse hos åtminstone pojken. Vad han än leker så finns det inslaget där. Hans syster brukar delta i detta emellanåt men problemet är att hon inte kan identifiera sig med så många karaktärer. Jag har försökt med Wonderwoman, Catwoman (som dock är en tjyyyv) och Superwoman. Inget fungerar. Jo! Hon gick med på att vara Stålkvinnan, men förklarade för mig att det faktiskt heter StålMANNENkvinnan. Under utvecklingssamtalet på förskolan så uppfattade jag också att deras inställning är att hålla superhjältarna stången, det blir lätt buffliga och hårdhänta lekar då pojkarna går in i dessa karaktärer. Inte alla såklart, men många. Det är vapen, styrka och fightingspirit. Jag tänker direkt på krig, våld och huliganer. Nu tror jag inte man kommer runt problemet genom att förbjuda Spindelmannen eller tröjor med Marvelfigurer på. Nä, bättre att fråga barnen vilka superkrafter varje karaktär besitter och vad man kan göra för gott med dessa! Konstruktiva lekar. Tjejerna vill säkert vara med om det handlar om vad man kan göra med spindelnät eller förmågan att flyga. De är sällan intresserade av styrkemätningar och vem som dödar vem.

Undra hur världen skulle se ut om förebilderna och hjältarna i tidig ålder hade en annan framtoning. Om inte gränsen mellan Turtlepower och My Little Ponys magiska krafter var så stor. En Turtleprinsessa med glittrande vingar och biceps stora som handbollar kanske!? Om det på riktigt var varannan damernas i superhjältevärlden. Som det är nu går det en handfull män på varje kvinna med någon sorts övernaturlig kraft.

Jag har förståelse för uppdelningen av blått och rosa utan att jag för den delen tycker att det är rätt. Jag kan även förlika mig med att det ibland finns en inbyggd nedärvd inställning som gör pojkar och flickor fundamentalt olika. Men jag tror verkligen att mycket skulle vara annorlunda om Batmans trikåer var rosa och de färgglada små ponnyerna räddade världen med kung fu, muskelstyrka och supersnabba bilar som sprutar eld.

 

PS: Heja Åhléns, som från och med i höst kommer att navigera sina barnavdelningar utifrån storlek i stället för genus.

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>