Operationen var lyckad, men patienten dog…

Den devisen påminner inte så lite om det resonemang som Göran Lambertz försöker föra. Han menar att domarna som säger att Tomas Quick är skyldig till samtliga åtta mord är helt riktiga. Altså: utfrån den bevisföring domstolen ursprungligen hade att ta ställning till så var Tomas Quick skyldig. Lambertz säger samtidigt att det inte betyder att Tomas Quick är den skyldige. Han tar inte ställning i skuldfrågan utan resonerar enbart om om rättegången gått rätt till eller inte.

Alltså: Rättegången var lyckad, men… den oskyldige blev dömd…

Jag tycker Göran Lambertz resonemang är logiskt riktigt. En domstol kan ju som sagt inte utgå från annat än det rådande bevisläget.

När nya bevis i en förnyade prövning läggs fram blir läget ett annat. De nya bevisen säger att Tomas Quick är oskyldig, vilket visar att båda domarna i juridisk mening faktiskt kan vara riktiga.

Men det är ändå något som skaver. I stort sett alla kräver nu Lambertz avgång. Frågan är dock om Lambertz är den som ska stå vid skampålen? Kanske är problemet att de som kräver hans avgång har svårigheter att hålla isär begreppen?

Det är ju inte domstolens uppgift att göra förundersökningar och leverera hållbara bevis. Förundersökningarna i detta fall var influerade, påverkade och insnärjda i en kultur starkt präglad av den psykodynamiska förklaringsmodell som rådde på Säter. En subkultur med en stark, övertygande uttolkare av den ”rätta” läran, psykoanalytikern Margit Norell. En företeelse som i vår upplysta värld förekommer även inom andra vetenskapliga discipliner. I stort och i smått. Se på den New Public Management-bubbla som under ett par decennier varit något av religionsutövning och mer eller mindre förbjuden att ifrågasätta.

Domstolens roll var att bedöma om bevisningen höll tillräckligt hög nivå för en fällande dom. Lambertz anser att så var fallet. Men där kan han ju faktiskt ha fel! Man kan tycka att domstolen borde ha insett att de erkännanden Thomas Quick gjorde var falska. Man kan naturligtvis alltid önska att folk (inklusive mig själv) men framförallt domare och nämndemän var utrustade med extra bra omdöme. Men förutom att detta är ett fromt önskemål i sammanhanget så gjorde domstolen nu den faktiska bedömningen att bevisningen var hållbar. Alltså var den fällande domen riktig…

Det får mig i alla fall att tänka på sagan om ”Kejsarens nya kläder”. Tänk om någon i domstolen varit lika klarsynt och modig som pojken som påpekade att kejsaren var naken?

Det är förvånande men kanske symptomatiskt att höga jurister och även poitiker som justitieutskottets ordförande Morgan Johansson och även (V):s representant Lena Olsson inte förmår följa Lambertz logiska resonemang utan anklagar honom för att undergräva vårt rättssystem. Omsorgen om myten att rättssystemet i alla avseenden är oklanderligt skapar stress och panik och då skjuter man på pianisten.

Det är avgörande en gång som denna då stora demokratiska värden står på spel, att politiker som Morgan Johansson och jurister i ledande positioner inte omyndigförklarar vanligt folk utan vågar lita på att vi faktiskt har förmåga och intresse att följa sammansatta resonemang om rättskipning. Tilltron till vårt samhällsbygge förutsätter att vi alla inkluderas i förståelsen att bygget aldrig vid någon tidpunkt är fixt och färdigt. Ett samhälles rättskipning har nämligen i ett avseende alltid ett stråk av preliminärt och oprecist över sig. Missförstå mig rätt: Det behöver för den skull inte betyda att rättskipningen är slumpmässig och oförutsägbar. Jag vill för tydlighetens skull säga att vi naturligtvis har en robust och rättvis rättskipning i det här landet.

Slutligen: Den först fällande och sedermera friande domen av Tomas Quick numera Sture Bergvall visar på ett av många viktiga argument mot dödsstraff. I ett högt utvecklat land kulturellt nära oss hade han med all säkerhet dömts till döden och kanske redan varit avrättad.

Jag får en känsla av deja-vu. Ja, jag vet. Man ska akta sig för att göra jämförelser. Men jag gör det ändå. Tänker på kritiken mot Väven. Konstaterar att mycket kritik mot bygget kommer från vänsterhåll. Och från kulturintresserade och kulturutövare. Som vanligt, är jag böjd att säga. Som för trettio år sedan mot det planerade Folkets Hus-bygget. Eller mot flytten av biblioteket från länsstyrelsen till nuvarande läge. Eller protesterna mot bygget av Norrlandsoperan. Och nu som sagt kulturhuset nere vid kajen.

Folkets Hus-bygget spräckte Vänsterpartiet den gången. Fyra av sex ledamöter i fullmäktige röstade emot, två för. Sören Wibe, dåvarande gruppledare stödde bygget lämnade partiet och gick över till Socialdemokraterna. En tung förlust för Vänsterpartiet.

Idag förstår ingen vänstermänniska eller kulturutövare varför man var emot satsningen på ett Folkets Hus, ett nytt bibliotek eller Norrlandspera. Nja, kanske lite operan ändå…
Argumenten då var desamma som idag. Alldeles för dyrt. Dystopiska uttalanden att annan kultur dör sotdöden.

Idag konstaterar vi att satsningarna på kultur och offentliga miljöer centralt i Umeå var strategiskt riktigt tänkt. Vad vore Umeå idag utan FH och Operan? Istället för kulturens död, istället verksamt bidragande till ett Umeå som en intressant kulturell mötesplats.

Vad blir omdömet om Kulturväven om ett decennium eller två? Den som lever får se.

Skänker i vilket fall en tacksamhetens tanke till de framsynta politiker som stod på sig då vindstormar typ Hilda blåste runt öronen.

Skolminister Björklund backar nu och säger att han och borgarna varit naiva och godtrogna i frågan om friskolorna och riskkapitalbolagen. Godtrogna och naiva? Den pudeln går åtminstone inte jag på.
För det första: är det lämpligt att en skolminister sitter kvar om han har så dåligt omdöme att han inte förstår att den svenska friskolemodellen, som inom parentes sagt är ett unikum av ekonomisk lössläppthet, självklart öppnar dammluckorna för den kategori människor som har vinstmaximering till minsta möjliga risk som huvudsakligt intresse här i världen. Var finns garantierna för att Björklund fortfarande inte lider av samma godtrogenhet?

Folkpartiet och de övriga i Alliansen med ivrigt stöd från Miljöpartiet målade inför friskolereformen upp en lockande framtid med valfrihet, små friskolor med spännnande pedagogik och ideellt arbetande lärare och föräldrar.

För mig som står till vänster i politiken stod det genast klart vad som var det verkliga ideologiska syftet med avregleringen. Skolan ingår självklart i samma nyliberala samhällsomvandlingsprojekt som sjukvård och annan omsorg. Alltså fri konkurrens och utörsäljning av det gemensamt ägda och en så kallad valfrihet som i praktiken gynnar den besuttna delen av befolkningen.

Björklunds pudel är inget annat än en vovve med krokodiltårar. Den är lurig och leder tankarna i fel riktning eftersom den signalerar att det endast handlar om ett litet godtroget feltänk. Något man lätt korrigerar med nya regler för riskkapitalbolag och andra skattesmitare.

Det är alltså inte frågan om att först pudla och sedan lägga tillrätta med en harmlös korrigering. Hela friskolereformen med allt vad den innebär av utförsäljning, skatteplanering, segregering ingår som en del i det större samhällsbygnadsprojektet (läs: samhällsabotage) New Public Management som sköljt över världen de senaste årtiondena. Ursprungligen politiskt sjösatt av Ronald Reagan och Margaret Thatcher.

Mitt nya motto: Lita aldrig på en pudel som gråter…