Lita aldrig på en pudel som gråter…!

Skolminister Björklund backar nu och säger att han och borgarna varit naiva och godtrogna i frågan om friskolorna och riskkapitalbolagen. Godtrogna och naiva? Den pudeln går åtminstone inte jag på.
För det första: är det lämpligt att en skolminister sitter kvar om han har så dåligt omdöme att han inte förstår att den svenska friskolemodellen, som inom parentes sagt är ett unikum av ekonomisk lössläppthet, självklart öppnar dammluckorna för den kategori människor som har vinstmaximering till minsta möjliga risk som huvudsakligt intresse här i världen. Var finns garantierna för att Björklund fortfarande inte lider av samma godtrogenhet?

Folkpartiet och de övriga i Alliansen med ivrigt stöd från Miljöpartiet målade inför friskolereformen upp en lockande framtid med valfrihet, små friskolor med spännnande pedagogik och ideellt arbetande lärare och föräldrar.

För mig som står till vänster i politiken stod det genast klart vad som var det verkliga ideologiska syftet med avregleringen. Skolan ingår självklart i samma nyliberala samhällsomvandlingsprojekt som sjukvård och annan omsorg. Alltså fri konkurrens och utörsäljning av det gemensamt ägda och en så kallad valfrihet som i praktiken gynnar den besuttna delen av befolkningen.

Björklunds pudel är inget annat än en vovve med krokodiltårar. Den är lurig och leder tankarna i fel riktning eftersom den signalerar att det endast handlar om ett litet godtroget feltänk. Något man lätt korrigerar med nya regler för riskkapitalbolag och andra skattesmitare.

Det är alltså inte frågan om att först pudla och sedan lägga tillrätta med en harmlös korrigering. Hela friskolereformen med allt vad den innebär av utförsäljning, skatteplanering, segregering ingår som en del i det större samhällsbygnadsprojektet (läs: samhällsabotage) New Public Management som sköljt över världen de senaste årtiondena. Ursprungligen politiskt sjösatt av Ronald Reagan och Margaret Thatcher.

Mitt nya motto: Lita aldrig på en pudel som gråter…