Jag hade kunnat vara en nischad sportreporter,

 Ledig fredag. 

Inte mycket att skriva hem om i flaskposten som jag var dag kastar i Umeälven i hopp om att vågor och vind tar den hem till mina nära och kära längre ner längsmed Norrlandskusten. 

Än mindre att skriva om i en UFC-blogg. 

Det enda som hände med UFC-anknytning var att VK-Sportens Emanuel Otterhall ringde upp mig. Inte, som jag först trodde, för att fråga när det skulle gå bra att träffas för några bilder till förstasidan där jag klär upp mig i vit Jesusskrud och gloria och de rubriksätter med "Frälsaren har anlänt" – utan för att prata om helgens två matcher. 

Det är svårt att få förstasidorna när man pratar om träningsmatcher på frostbitna planer mot Division II-motstånd. Och jag pratade heller inte i rubriker. Jag sa varken att "vi ska pissa på Sollefteå" eller sågade upplägget med dubbla matcher varje helg. Vi ska vara glada om herr Otterhall får ihop en notis av kortaste märke. 

Jag avslutade med att fråga ifall han skulle se båda våra matcher. 

"Nej, jag ska tydligen på Hoppreps-SM", sa han. 

Oironiskt. 

Hoppreps-SM. Hade jag varit med i tävlingsledningen hade jag nog propsat för att låta tävlingen heta Oironiska Hoppreps-SM. För annars kan gemene man leta sig dit i tron om att han ska få se en inspelning av en ny sketch av Galenskaparna. 

Jag har inte skrivit en rad journalistiskt sedan i januari. Och när jag hörde om helgens SM i hopprep så kom jag på hur mycket jag ändå saknar de där söndagarna när man fick åka ut på nån lokal tävling i draghundsport, hästhoppning eller mugglar-quidditch. 

Jag tänker tillbaka och tänker på hur nära jag ändå var… Det är inte lätt att få ett fast jobb som journalist… Men fan vet… Om jag bara fått jobba det här året ut… Och fortsatt leverera bra texter inom mitt specifika ämne… så… fan vet…

… om jag inte hade varit heltidsanställd som Dagbladets nischade dressyrreporter ganska snart.