Gone fishing,

Vilken heldag, gott folk. 

 

Vi sammanfattar med några bilder: 

 

 

Målvaktstränar-Mats Söderholm inledde med att instruera hur man på med smånätta handrörelser skulle lura såväl sik som abborre. 

 

Därefter var det fritt fram att plocka på sig pimpelspön – endera småpirkar för sik eller stordankar för abborre – och borra sig igenom den metertjocka isen. 

 

 

Jag och ständigt skadade andramålvakten Elfvendal, som här agerar fotograf, bildade omgående en fruktad pimplarduo som på förhand såg ut att kunna hota hela det västerbottniska fiskbeståndet. 

 

 

Mitt pimplarfika bestod av en liter chokladdryck som ifall jag hade haft anlag för diabetes utan tvekan tvingat mig till att amputera båda benen jämsmed lårbenshalsen samt en köttbulle-med-rödbetssallad-baguette som jag i sann fattigjonsanda köpte för halva priset på grund av den röda Kort Datum-lappen. En lapp som jag i bilen på väg ut sedan pillade bort för att fortsätta nära bilden av mig som en stekare av bästa märke. 

 

… väl ute på isen kallade jag på uppmärksamhet med ett "kolla här då grabbar" innan jag vaskade baguetten i mitt pimpelhål. 

 

Jag och Elfvendal var inställda på att frenetiskt håva upp fiskar och bytte också entusiastiskt plats med nya hål ofta i inledningen. Motivationen blev inte mindre av att Erik Lundström efter tiotalet minuter drog upp det första Omega 3-kreaturet ur sitt hål. 

 

 

En riktig best som enligt bildens referenser mätte ett knappt Erik Lundström-anlete. 

 

Efter sisådär halvtimmen av total stiltje, inte så mycket som ett förstrött nafs på linan kändes av, så började jag och Elfvendal ifrågasätta allt från pirkarnas färger till Bottenvikens fiskbestånd till om inte Lundström ändå haft sin lilla fiskusling medhavd i någon liten innerficka. 

 

Och så till slut så gick en gammal gubbe med spark – urtypen för en gammal pimpelräv – förbi. Han var på väg mot fastlandet, tydligt uppgiven, trots att solen sken och vinden var förvånansvärt mild. Vi anade onåd direkt – och mycket riktigt; våra allra värsta farhågor besannades. 

 

"Det går inte idag, pojkar. Det blåser nordan", sa gubben. 

 

Nordanvinden är för fisket vad slutsignalen är för fotbollen. Nordanvinden är den feta damen som sjunger. 

 

Efter det klargörandet från den gamle räven blev det till att lägga fokus på att lapa sol. Det var en väldig tur att Kung Bore och alla hans vänner höll sig borta och att vi istället bjöds på strålande sol och näst intill vindstilla eftermiddagen igenom. Det var nästan så att man kunde stå ut med att gå fisklös. 

 

Jag, klädd i jeans, lånestövlar och vanlig jacka, behövde åtminstone inte skämmas så mycket över att gå fisklös från isen. 

 

Men det fanns ju andra.

 

 

… som Calle Lif som ståtade med en komplett fiskedräkt som hämtad från någon räktrålare på Barents hav. 

 

Men Andreas Johansson gick steget längre. 

 

 

Samma typ av överleva-vid-slagsida-på-färöiska-ishavet-dräkt som Calle, men Andreas kompletterade inte bara sin utstyrsel med tillhörande egna pimpelgrejer samt proffsstol och proffsöskar – utan dessutom med ett par oljebrillor som vi får anta fyller någon sorts fiskemässig funktion. 

 

Även målvaktstränar-Mats, som inte heller lyckades lura en enda fiskkrake, med sin fiskeblogg och allt borde få ställa sig i skamvrån. 

 

Den episka turluvan Erik Lundström blev alltså förste och ende UFC:are att få upp något levande genom Holmsundsisen. Tyvärr gällde Catch & Release-regeln och Lundström kunde inte ta hem fångsten och bjuda familjen… sig själv… sin katt… sin hamster… sin vandrande pinne på fiskmiddag. 

 

Nakenchocken? 

 

Det här får duga: 

 

 

"Never seen a kid in a bubble before?"

 

Det badades på Storsjöhallen som avrundning på dagen, man fick testa på att springa i en bubbla bland annat – men det riktigt intressanta från dagen utspelade sig nog på "träningen" vid femsnåret. 

 

Träningen bestod nämligen av Zumba. Dansen, ni vet. Med instruktör. 

 

Jag kan tänka mig att det om inte filmades så åtminstone togs kort när vi svängde våra lurviga och jag under salsan visade upp höfter mjuka som finaste silkestyg – och då faller det väl på min lott som UFC-bloggare att få tag i dessa bilder. 

 

Vi får jobba på det.