Akropolis – UFC 0-2 (0-0),

 Bara för att belysa mitt slit för att delge pöbeln en utförlig bortamatch- och -reserapport. Jag cyklar i mörkret och snålblåsten till ett i övrigt helt utstädat, urflyttat rum vid 22:00 – missar Sportnytt, mind you – bara för att sätta mig ner och författa några förhoppningsvis uppskattade rader. 

 

Så. Till handling. 

 

Det var nog alla gånger sjutton grader i skuggan när vi anlände till Grimsta och solen gassade som om vi befann oss på Östtimors solkust. Och här kom man med nedpackade underställströjor och en vana att träna fotboll under snåla, isande stormbyar och högst fem graders värme – i solen. Jag höll på att koka upp redan första uppvärmningsvarvet. 

 

… och Erik Lundström valde att värma i långbyxor. "Det är så lätt att sträcka sig", sa han oironiskt och jag funderade på om samme Lundström applicerar en tunn plasthinna över tandraden varje gång han tar en slurk läsk med motiveringen att "det är så lätt att det ilar i tänderna". Jag hade förstått och respekterat en sån plasthinna mer än gårdagens val av långbyxor. 

 

Jag hade förväntat mig att alla huvudstadens Grekiska Föreningar skulle vallfärda i ett lämmeltåg mot Grimsta för att väl på läktarna sjunga grekpatriotiska hymner, kasta porslin och kanske även sno ihop ett storkok i en kittel så att hela arenan doftade moussaka när vi spelare äntrade planen. Jag hade förväntat mig ett jävla liv, ett jävla tryck, på läktarplats. Men av det syntes inte mycket. Det var inte mycket mer än hundratalet som letat sig dit och de satt tysta och blida på sina stolar. 

 

Det är hemmalaget som tar tag i taktpinnen i den första halvleken. Eftersom vi inte kan skylla det på något fanatiskt läktartryck får vi väl erkänna att vi utan pardon låter de sno åt sig taktpinnen. Vi sjunker lite för lågt, sätter ingen press och deras mittbackar får stå ohotade och styra spelet från mittlinjen. På innermittfältet rullar deras tre ut våra två med ett lika vågat som vårdat kortpassningsspel och de hittar ofta någon som får komma rättvänd mot backlinjen. 

 

Dessutom hittar de gång på gång ut på en skicklig vänsterytter i början som de första tiotalet minuterna av matchen lyckas med det mesta – trots att han tilldelades en rejäl törn redan efter någon halvminut då eder bloggskribent smällde på lite vårdslöst i sidan. 

 

Det blev en farlig inläggsfrispark av den påsmällningen. En låg frispark där deras anfallare fick en halvtrasslig träff på bollen från nära håll och Vlado kunde både reflexrädda – och dyka på returen i kalabaliken. 

 

Och, ja, som båda tidningarna har konstaterat; det är tur att vi har Vlado Sudar i pytsen i den första halvleken. För det är Akropolis som skapar de få chanser som uppkommer – men Vlado håller, med god hjälp av stolpen vid deras överlägset bästa läge, nollan. 

 

Vi har inte mycket mer än Simon Mårtenssons stolpträff som är ett resultat av ett av få fina UFC-anfall som efter en del bollrull avslutas med att Simon rycker in i banan och vänsteravslutar med en studsande boll som prickar den första stolpen. 

 

Offensivt så hade vi på förhand sagt att vi skulle ägna de första femton-tjugo minuterna åt att hitta längre bollar i djupled för att pressa ner deras backlinje och på ett enkelt, oriskabelt sätt, sätta press på dem. Men vi får aldrig till det raka djupledsspelet i den första halvleken. Istället för att slå den enkla bollen in bakom på yttrarna så försöker vi tråckla oss igenom centralt och vi tappar en del bollar på innermittfältet som de kan ställa om på – rättvända mot backlinjen. 

 

Men när vi håller ut första trettio så känns det som att vi äter oss in en aning i matchen. Robin Nilsson får fast fler och fler bollar och anfallen blir lite längre ju längre halvleken lider. 

 

Vi går in med 0-0 i pausvilan, dricker lite, pratar lite och när det åter blåses för spel på Grimstas konstlade matta så har UFC kommit ut som ett förbättrat lag – och Akropolis som ett betydligt sämre. 

 

De inleder piggt första minuten i andra, de har ett fint anfall som avslutas med en nick utanför, men sedan faller de ihop och låter oss ta över matchen. Totalt. 

 

Om första halvlekens känsla var att "bara vi reder ut det här med nollan intakt" så ekade det bara "snart sitter den" i mitt huvud från matchminut femtio och framåt. 

 

De sjönk tillbaka, tappade pressen på mitten och lät oss rulla runt bollen på ett helt annat sätt och vi kom ofta till anfall som avslutades med utspel på Jonas Nilsson och så inspel på framstörtande mittfältare och anfallare. Robin Nilsson hade nåt skott högt över, Ali tofflade till nåt avslut, Wennebro försökte och så… till slut…

 

… så kommer det där perfekta Jonas Nilsson-inspelet som efter backen letar sig mellan mittbackar och målvakt och når Simon Mårtensson på bortre som med totalöppetmål helst inte kan göra mycket annat än att stöta in bollen i mål. 

 

Man kan förbanna sig harmynt över att man tränar konditionsträning runt en löparbana inne på Nolia samtidigt som ens favoritlag spelar sin första kvartsfinalmatch i Champions League på halvdussinet år.

 

Men känslan av att få löpa i femtio meter för att hoppa högst upp på en tevepuckring efter ett viktigt ledningsmål – den glädjen är ju värd de teve-uppoffringarna och så mycket, mycket mer. 

 

Akropolis – som av någon outgrundlig anledning bytte ut en av sina två skickliga, dominanta innermittfältare för en långhårig grek som mest stannade upp deras anfall och överlämnade stafettpinnen i mittfältsmatchen till firma Wennebro/Lundström – orkade sedan inte resa sig. När Böni tiotalet minuter efter 1-0-målet har uppvisning i linjedans nere vid kortsidan för att sedan läckert spela snett-inåt till Simon för 2-0 så var det klarrt och betarrt på riktigt. 

 

Matchen spelades av på nästan italienskt manér där det söktes hörnflaggor, skjöts på folk till inkast och – Marko hävdar visserligen att han fick ont i huvudet – lågs kvar lite extra efter situationerna. 

 

Ifjol, på säkert tjugofem matcher totalt med U21-serien och Division I inräknat, drog jag på mig två gula kort. Två. Jag tror inte Dalai Lama klarat sig på färre kort än så på så många matcher. Men från fjolårets kortsnitt som räknats som löjligt lågt för en mittback även i den tibetanska buddhistmunkallsvenskan så började jag årets säsong med kort direkt. Men…

 

… det var i ett läge där jag vann en nickduell, gick själv på andrabollen, fick på en halvnick, jagade efter tredjebollen vid mittlinjen då deras kvicke ytter fick en tå på bollen och skjöt den framför sig. Jag var omringad av tre vitklädda spelare och yttern tänkte sätta fart mot vårat mål. Låta de ställa om mot ett mittbacksdecimerat försvar? Vid ställningen 1-0? Icke. Jag fläkte mig och lyckades med konststycket att fälla yttern med insidan av mitt lår mot överdelen på hans lårben. Åtminstone halvmetern ovanför marken. 

 

… behöver jag tillägga att jag var extremt belåten med det såväl taktiskt som smälla-på-mässigt riktiga gula kortet eller framgick det? 

 

Seger. Hållen nolla. Man har mått sämre än man gjorde vid sexrycket igårkväll i en strålande huvudstadssol. 

 

 

 

Det var tydligen Steve Galloway som införde den här efter-vinst-sången i UFC. En sång som nu sjungs vidare av Hampus Wallgren, Erik Lundström… Jonas Nilsson… och, ja, inte var det så många andra som kunde texten. Jag och de andra nya bidrog mest med fotstamp, väggbank och entonig stämsång. 

 

… men vi hade ju tänkt att sjunga den efter varje match framöver, så vi lär oss nog. 

 

Webb-teve från omklädningsrummet – ojvoj, vilken klassblogg det här börjar arta sig till att bli. 

 

Simon Mårtenssons kopplingar till det svenska kungahuset och annat som luskas fram under en bortaresa i Stockholm – exempelvis vilka kändisar som rörde sig på Brommas flygplats – kommer imorgon då 1) det här inlägget redan är i längsta laget, 2) klockan närmar sig tolv och 3) jag imorgon har fått mitt internet iordningsställt – något som kommer göra den här bloggen om möjligt än bättre.