Support your local team,

Här kliver man upp i den otta jag som fotbollsspelande dagdrivare lärt känna som 09.00 för att i regn och rusk cykla tvärs över staden för att få sig en extra dos fotbollsträning – bara för att få lomma hemöver igen lika otränad och om möjligt än mer less än tidigare. 

 

Varför? 

 

Jo, för att jag och Johan Larsson – som skulle finslipa en timme med Björn-Åke, hade vi tänkt – inte kom in i omklädningsrummet. 

 

Vi besökte då vaktmästeriet i Gammliahallen, som mig veterligen haft en huvudnyckel som öppnar allt från våra förråd och omklädningsrum till Moder Teresas kyskhetsbälte, för att se ifall de kunde hjälpa oss att öppna. 

 

Det kunde de inte. De hade tydligen ingen nyckel längre. 

 

Det kanske var sant. Men ända sedan samma vaktmästare som nekade oss öppning idag kom ner till gräsplanen med nån kommun-nisse härom veckan för att förklara att vi sju (jag, Johan Larsson, Lundström, Wennebro och tre UIK-damer) som nötte lite tillslag med Björn-Åke inte fick vara på planen "eftersom vi inte hade bokat" så har jag en viss aning om att vaktmästarnas förstaprioritet inte är att hjälpa fotbollsspelare med saker och ting. 

 

Jag tror till och med att någon i den, med B-Å inräknad, åttataliga gruppen den gången skulle debiteras för en planhyra. Jag hoppas att det inte blev jag för det skulle nog kunna få min redan läckande ekonomiska skuta att kapsejsa helt. 

 

Det är bra att kommunen sätter ner foten och visar att ifall man vill slå sig in i fotbollseliten så får man allt betala för sig. 

 

Nåja. Det blev inte en sekund tränat på förmiddagen – men det blev det på kvällskvisten då vi som tur var hyrt planen. 

 

Vi började med att fys-Malin Skoog, L-G:s dotter, genomförde några tester på hur stela UFC anno 2011 är i framsida lår och höftböjare. Jag kommer att vara evigt tacksam till VF-reportern som beskrev mig med ordet "smidig" tidigare i år – och idag fick världen ännu ett bevis på varför när jag låg och åmade mig, magliggande på en bänk medan lagkamrater och fystränare förgäves försökte pressa fot mot skinka. 

 

Något från själva träningen? Tja, mitt lag borde – som vanligt – ha vunnit poängspelet men det moln av motrigg jag ständigt vandrar under gjorde att vi bara fick med oss ett oavgjort. Att inte ta fem segerpoäng sved extra hårt idag. 

 

Varför? För att Lundström, som främst på grund av sin medrigg tagit ledningen i poängställningen, stod på sidan för andra poängspelet i rad. Han klev av i tisdags efter att ha sparkat ihop med Andreas Johansson och inte ens efter onsdagens vila hade någon vuxen modersgestalt hunnit blåsa på foten tillräckligt för att Lundström skulle vara tillbaka i träning på torsdagen. 

 

"Det gör fortfarande ont", sa Lundström med det bestämda röstläget hos en femåring som vill ha ett nytt Bamse-plåster på sin armbåge. Hade det här varit en blogg av klass och rang hade vi kanske kunnat publicera en bild på Lundströms fot där den är alldeles… rödblommig. 

 

Nåja. Jag litar kallt på att Lundström höjer sin smärttröskel lagom till morgondagen och medverkar på både dagen-innan-match-passet och i lördagens drabbning mot Dalkurd. 

 

Även Wennebro är tillbaka efter sin sträckning och tränade för fullt idag. Jonas Nilsson har fått byta ut sitt gips mot en skena i hårdaste hårdplast som skulle sälja som smör ifall man ställde upp ett stånd och sålde under en huligansammankomst vid något grustag i Stockholms utkanter. Skenan borde därför kunna bedömas som farlig av en domare men planen är att linda in hela nävfan i bubbelplast eller dylikt för att få VF-Coachens hittills mest överskattade spelare spelklar tills på lördag.