Imorgon när Stryktipsklonken kom,

När man i förmiddags klev ut från terminalen möttes man av en vägg av kvav värme och på gatan stod en taxichaufför av sydeuropeiskt utseende lutad mot sitt yrkesfordon och sög i sig en bättre filterlös cigghalva. 

Man hade kunnat trott att jag flygit tvärsöver kontinenten – men jag hade bara klivit av busslinje 99 från Sundsvall och åter satt mina skeva fötter på västerbottnisk mark. 

Jag beviljades en dags ledighet av tränartrojkan då min syster sprang ut för Hedbergskaskolans anrika trappa och firade sin nyblivna arbetslöshet i torsdags. 

Imorse tog jag, efter några lika fåtaliga som trassliga timmars svettig sömn, beslutet att frivilligt återse min gamle bortglömda vän 07.00, för att i sin tur hinna med 07.45-bussen mot Umeå. 

Ett beslut som grundade sig på Peter Kondrup och hans meteorologvänners analyser som pekade mot att Umeå, alla snålblåsthålors moder, för en dag skulle förvandlas till Östtimors solkust – med temperaturer på uppemot 30 grader. 

Hade jag talat latin hade jag sagt att mitt beslut att ta den ockertidiga bussen, som skulle göra att jag anlände till Umeå vid elvasnåret, haft något med "carpe diem" att göra. 

Direkt översatt tror jag att "carpe diem" betyder någonting i stil med att "du bör inte sitta i en buss hela dagen när det är trettio grader ute". 

Det hanns med någon halvtimmes bar överkroppsstekning med Ali, Marko, Vlado, Böni och Jonas vid Rådhusparken (de försäkrade om att det var socialt accepterat… men är det verkligen det? Det ligger ju ändå i stadskärnan och folk som går med bar överkropp inne i själva staden borde ju läggas in på klinik eller åtminstone bli av med sina gymkort) innan det blev träning i hettan och sen…

… sen blev det vad de katolska prästerna brukar kalla "carpe fredagskvällsdiem". 

Ni vet. Samlas en handfull lagkamrater och nån flickvän i en park, köpa nån kaffeslatt (Latte Macchiato väljer någon mittbacksrese – inte för att de inte kan dricka vanligt svart kaffe utan för att mjölken är svalkande i hettan), hitta nån Klick-bilaga, diskutera och rösta om "Veckans klänning" (där Lundström valde bort en randig klänning med motiveringen att "man skulle bli alldeles yr när man strök den"), läsa horoskopen högt för varandra innan vissa (däribland de som inte har flickvän utan något desperat skriver in "Singel" i familjekolumnen på hemsidan) styr kosan vidare mot Teatercaféts uteservering. Där man sätter sig och småsmuttar på ett glas läskeblask och minglar (med enkom varandra) innan man efter någon halvtimme känner att "näe, ska vi inte ta och spela lite blackjack innan vi går hem?" och så slänger man någon hundring i sjön snabbare än man hinner säga "hit me" och sen vandrar man i bitterljuv singular hemöver. 

Carpe fredagskvällsdiem.