IK Frej – Umeå FC 1-1 (0-0),

Det brukar vara nog jobbigt vid seger – att slå sig ner vid datorn på nattkvisten för att utvärdera matchen. 

 

Och nu? När jag för första gången kommer hem till Umeå från en bortaresa och är riktigt, riktigt besviken? Less? Arg? 

 

När jag efter säsongen sitter på någon sandstrand i Thailand  står i baren på någon tur-och-retur-färja till Tallinn som jag i sista minuten hoppat på i bitter singular så hoppas jag att jag kan se tillbaka på den spelmässiga insatsen mot IK Frej och konstatera att "det där var säsongens bottennapp". 

 

Vi börjar faktiskt helt okej. De första fem minuterna vinner vi duellerna, får fast bollen och Larsson kommer till något halvtaffligt högerskott efter att vi rullat upp ett bättre anfall. 

 

Men sen. 

 

Sen var det ridå ner. Totalt.

 

Långa bollar. Tjong. Panik. Idélöst sparkande. Oceaner av ytor mellan alla UFC-spelare. Hawaii-infuerad fotboll. Ständiga bolltapp. Böljande spel. Ett bottengäng som gått poänglösa i sju av tio matcher tilläts totaldominera på alla plan mot seriens obesegrade ledarlag. Ett ledarlag som verkade ha blivit övertagna av en Bluff-Drillo-typ i stövlar som förespråkat långa, ogenomtänkta höjdbollar mot en helt ensam Simon Mårtensson som inte fick något som helst understöd. Det var nästan pinsamt att se den ena efter den andra långbollen susa iväg planlöst på grund av att vi blev pressade. Samtidigt fick Frej rulla runt boll som de ville på mittfältet, framför backlinjen, i backlinjen, i mitten, på kanterna – överallt. De rullade ut oss och var i stort sett aldrig pressade.

 

Man behöver inte vara Carl-Jan Granqvist för att inse att om du blandar ner ovanstående ingridienser i en kittel så smakar det inte direkt fågel. 

 

I andra halvlek, efter att vi fått oss vår beskärda del av skällsleven i pausvilan, går ridån upp en marginell aning. Det börjar glänta in lite ljus. Man ser några konturer till någonting som en gång i tiden varit ett fungerande, vägvinnande fotbollsspel. 

 

… det blixtrade till med en riktigt skarp ljusstrimma fem minuter in i halvleken, då Strossa skjuter in bollen på Simons fot. Vår skyttekung, och vår för dagen överlägset bäste spelare, suger ner bollen perfekt på ett tillslag och smaskar helt fri dit en högervrist till höger om målvakten. 

 

Men det var det. De totalt fem-sex sekunderna av briljans är, typ, det enda jag kommer att minnas som positivt från besöket på Vikingavallen. 

 

Och vi spelar helt enkelt inte tillräckligt bra för att hämta hem. Inte alls. Inte ens med det väldiga flyt vi befunnit oss i under våren kunde vi vända hem från Vikingavallen med full pott. Det kunde inte asagudarna, som vi får anta håller på Frejs gäng, tillåta. 

 

På en hörna får deras mittback smyga fram mot den första stolpen och alldeles för enkelt styra dit kvitteringen. Bollen såg ut att kunna nickas undan av Simon, men så försvinner hans krullprydda kalufs helt plötsligt och bollen dimper ner på Frej-försvararens panna. 

 

Jag läste något i UFC:s gästbok om att det önskades cancer och spetälska över "den som orsakade hörnan som ledde fram till 1-1-målet". Tjommen hade "haft 1,3 miljoner" om vi "hållit nollan". Den spelbongen hade man ju faktiskt velat se. 

 

Det var ingen mindre än denne mittbacksrese som med en av få vältajmade tacklingar avväpnade deras kvicke lille Guterstam-komplement när han var på väg igenom. 

 

Så… det blir till att inte öppna misstänkta mjältbrandsbrev framöver, antar jag. 

 

Apropå klubbnamnet Frej… vi får helt sonika hoppas att namnet härstammar från asaguden… 

 

 

 

Nåja. Det finns väl någon sorts styrka i att ta poäng, och fortsätta den obesegrade raden, även när I-N-G-E-N-T-I-N-G stämmer. Vi får också ta med oss att trots att den första halvleken är säsongens överlägset sämsta och att hela matchen gick i trasslets tecken så tillåter vi inte Frej att skapa särskilt många klara målchanser. 

 

… men med ovanstående skrivet – ett taffligt försök att vara positiv i all misär – så är jag väldigt besviken. Det här var två tappade poäng. Eftersom vi tog en pinnrackade med denna bedrövliga ursäkt till insats hade vi med enkelhet flygit hem med tre ifall vi bara kommit upp i närheten av vår kapacitet. 

 

Min mor och far var dessutom på matchen idag och fick se sin förstfödde och ende son visa upp hur han tjänar sig sitt knapra leverbröd…

 

… och med dagens insats i åminne lär de väl svara "han arbetar som gigolo" eller "han lever på att bidragsfuska" när någon undrar "vad Erik gör nu för tiden" – bara för att alla svar låter bättre än att säga att "han agerar värdelös mittbacksrese mot Farbror Frejs gamla fotbollslag". 

 

Och det är ju inte för att stå för såna här insatser som man ligger i soffan och ser på gamla Seinfeld-avsnitt innan man somnar vid midnatt på midsommarafton, direkt. 

 

God afton.