Valsta Syrianska – UFC 1-2 (1-0),

Vi inleder med ett låtcitat. Oskar Linnros är ingen Bob Dylan. För den delen heller ingen Håkan Hellström. Men ibland behöver det inte vara så svårt: 

 

"Fy fan vad skönt". 

 

Vi ligger under efter den första halvleken. Varför?

 

Okej, vi får inte riktigt igång spelet hundraprocentigt. Vi tvingas lyfta en del insparkar vilket stör vår rytm. Vi får inte riktigt in "Strossa" i matchen. Men när vi väl rullar, ytterback-innermittfältare-yttermittfältare oftast, så sågar vi oss igenom. Skapar en del chanser. Danny har två nickar från nära håll, men Seif-inläggen är båda gången en hårsmån för höga och hamnar för långt upp på Dannys orangea kalufs. Johan har nåt avslut från straffområdskanten. Jag (!) skarvar en frispark vidare – strax utanför bortre stolpen. 

 

Valsta? Ni som såg hemmamötet mot dessa Märstasyrianer noterade hur oerhört uddlöst laget var – även innan de två utvisningarna. Det var ingen större skillnad idag. Jag och Kvist tyckte att vi, efter några minuter i början, hade full koll på deras två anfallare. 

 

Men. En en-touch-passning från (det här är inte bloggen som hänger andra spelare än Erik Löfgren) "en högerback" in i mitten mot Kvist blir, på grund av en tuva där bollen studsar upp, alldeles för hög och sned. Bollen smiter istället till deras Sencer Soguk som blir helt friställd och elegant chippar in ledningsmålet. 

 

Spelar ni Football Manager? Då känner ni till den gamla ett-skott-ett-mål-buggen som fått folk låtsastränare världen över att kasta laptops, stånga huvud i väggar… och… en gång läste jag om en kille som påstod att han i vredesmod över ett sent insläppt mål plockade upp familjens hamster och kastade ut den ur det öppna fönstret. Så långt han kunde. Från tredje våningen. All respekt åt den stackars hamstern; men någonstans hoppas jag att den historian är sann. 

 

Nåväl. Det var lite så det kändes. Och efter en sur förlust mot Frej, där bollen inte ville in och vi istället släppte in enkla skitmål, så skulle ett gäng med trasslig moral ha suttit och ojat sig. "Nej, det vill sig inte för oss i höst" och "det är som förgjort" och "det spelar ingen roll hur vi gör, det går bara inte". 

 

Ni vet; som när man spelar Football Manager. De svårslagna kokningarna där beror ju till stor del på att du inte kan göra någonting åt det, ofta. Det är i slutändan spelet själv som bestämmer om deras enda skott ska gå i mål eller ej. 

 

Vi hade kunnat suttit med huvudena gömda i händerna och tänkt att samma principer styrt över den verkliga fotbollen. Ojat om att Gud, Hossianna eller annan ansvarig för spakarna suttit sig på tvären och bestämt att "nej, i höst ska inte UFC vinna några fotbollsmatcher". 

 

Men nej. Samtliga i det där omklädningsrummet trodde verkligen att vi skulle vända på matchen och packa Malmö Aviation-flyget hem fullt med tre poäng. 

 

Och då… ja, då gick vi ut och formligen körde över Valsta Syrianska. Från matchminut 46 till 85 är det, tack vare vår helplanspress och vårt fina spel efter backen, bara ett lag på banan. 

 

Valsta är förvisso uddlösast i serien – av det jag har sett tycker jag verkligen det – men… jag sitter och funderar på om vår andrahalva inte är säsongens allra bästa halvlek. Lätt topp tre, hur som helst. 

 

"Strossa" kommer in i spelet, Rajko börjar såväl glidtackla till sig bollar som smäckert fördela de ut på kanterna. Seif fortsätter trampa runt och hitta inlägg. Ett styr "Strossa" behärskat i nät efter att ett helt koppel syrianer valt att klänga sig fast vid vårt orangea monster på förstastolpen och lämnat vår lagkapten rätt allena. 

 

Danny fixar sedan straffen på helt egen hand. När han står felvänd med boll nere i hörnet, vänder upp, sätter fart, Alexander Ovechkin-tacklar bort sin försvarare samtidigt som han driver bollen, petar bollen förbi en ditrusande, tacklande back och faller. 

 

Kung Eriks straff var… precis tillräckligt dålig för att gå in. Målvakten – som tydligen nypt en straff av "Stross" på samma arena förra året – slängde sig tidigt åt helt rätt håll och hade straffen legat närmre den vänstra stolpen hade han garanterat räddat den. Nu kastade sig målvakten en aning för långt, fick bollen under sig, såg ut att kunna få fast den ändå med armbågen, men den smet med marginella marginaler under. 

 

2-1 redan i sextioandra minuten. Läge att falla hem och Catenaccio-försvara hem de tre poängen? Icke. Inte med en så pass trasslig rese som Erik Löfgren i försvarsleden. Vi fortsatte spela. Efter marken. Lika bra. 

 

Det var bara i slutet, sista fem, som det blir spännande. Som det alltid blir. De får några frisparkar och slänger upp halva Syrien. 

 

Men vi håller undan. Vi är tillbaka på vinnarspåret – och det med besked. 2-1 efter underläge mot Valsta kanske låter halvtrassligt och knackigt, men jag är riktigt nöjd. Inte bara med de tre poängen, utan för sättet vi genomförde matchen. Sättet vi spelade på. Sättet vi tog oss samman i paus och fullkomligt pressade sönder Valsta i andra. 

 

För egen del?

 

Jorå, gott folk. Den här gången slipper ni läsa en total kapning av mig själv. 

 

Ska ni spela med fotboll med en trasslande stortåled i framtiden gäller följande formel; vila dagen innan, plåster fyllt med bedövande salva påsatt över tån någon timme innan match och en dos Alvedon innan såväl uppvärmning som match. 

 

Jag var tillbaka. Inget tragiskt kringhaltande, ingen Voltaren-dåsighet (jag har inte riktigt känt mig "där" på matcherna, jag väljer så här i efterhand att skylla det på Voltaren-tabletternas biverkningar) och förvånansvärt pigga ben. 

 

Det som fattades var ett mål. På en inläggsfrispark sprang jag mot första ytan, såg att bollen gick mot den bortre och hittade mig en helt fri yta i andra delen av straffområdet (20 i Spel utan boll). Danny Persson gick upp i luftduellen, jag skrek mig harmynt över hur fri jag var, Danny vann luftduellen, skarvade bollen och den går i en perfekt båge mot den yta där jag står helt fri och slickar mig runt mungipan. 

 

Den studsar lugnt och fint så att den är i knähöjd på mig när jag ska ta avslut. Målvakten rusar ut mot mig. Jag fattar beslutet att lobba över honom. Som jag sett dom göra ibland, dom där anfallarna. Så där läckert, retsamt och för målvakten helt oväntat. 

 

Problemet med min lobb är dock att med min tillbakalutade hållning och min uppvinklade fot så anade nog hela Märsta med omnejd att det var en lobb på väg. Även målvakten. Han hoppade ut och avvärjde med en av sina väldiga nävar. 

 

Nåja. Man kan inte få allt. 

  

Oh it’s in the air at night 
There is a wind coming in 
The days dying 
Oh it’s so beautiful 
There’s something happening somewhere 
I take the bus into town 
All I see is laughing 
And we are winning