Bit i kudden, skattebetalare,

Om man driver med Danny Perssons tandutplock, bilolyckor och sockersug så till den milda grad att han kommer in i omklädningsrummet dagen därpå och undrar "varför så många på jobbet frågade mig om han gillade Coffee Slush idag"…

Då är man, om man säger, inte riktigt i position att själv kliva av den efterföljande träningen på grund av en ond blånagel. 

Inte alls. 

Men låt mig först och främst klargöra en sak;

Jag har spelat fotboll i sjutton år. I åtminstone i en handfull av de åren har jag stått och blivit trampad på som mittback. Jag har haft blånaglar förr. Väldigt blå naglar. Blånaglar så pass väldiga att de haft sina egna blånaglar. Fan, några av mina närmaste vänner har varit blånaglar. 

Men den här. Min vänstra tånagel har hela säsongen (efter ett ihärdigt på-trampande av Robin Arestav) haft utseendet av en fifty-fifty-klubba. Hälften blå, hälften hudfärgad. Under kontroll. Kontrollerat semiblå. 

Men så helt plötsligt, över en natt, så hade hela vänstertån svällt upp och blivit rödfärgad tills imorse. 

Jag testade aldrig att gå till skolan (regn o-c-h tåbekymmer… någon måtta får det vara även för samhällets karaktärspelare), men jag testade att träna. 

Det gick inte. Alls. Jag är van att stappla runt på fotbollsplanen (även när jag är fullt frisk beskrivs min löpstil bäst som ett "trassligt stapplande") – men det här… Nej. Tänk er en gammal krigsveteran, med granatsplitter genom hela benmärgen, vars tarmsystem kapsejsat på ålderns höst och frambringat ett avföringshaveri i khakibyxorna… där någonstans. Där har ni mig under uppvärmningen, löpstilsmässigt. 

"Det måste vara böter", sa Jonas Nilsson när jag linkade av. "Om det här är mina tandbesvär…", sa Danny och flinade på det sätt som han annars bara flinar när han har gipan full av chokladsörja, "… så är det här dina TÅBESVÄR", fortsatte han och gestikulerade med händerna i helt olika våglängder. 

Jag rusade ut för att snabbt rycka åt mig något vasst att sticka hål på hela tåområdet med. I omklädningsrummet fanns massör Mats-Åke. Han började omgående vända upp och ner på hela Gamm… f’låt; T3 Arena för att finna en nål eller ett gem eller dylikt av det sterilare slaget. Han hittade inte ett enda vasst föremål han ville anförtro att sticka min tå med. 

Så; en och en halv timme senare står jag i mörkret och regnet vid en vägkorsning i Ålidhem och väntar på skjuts tillbaka till Gammlia. Jag har då spenderat en timme i ett väntrum samt betalat 300 kronor för att – inte sticka hål på nageln, nej, det var tydligen "farligt och kommer inte hjälpa ett dugg" – få berättat för mig att jag måste lägga ut ytterligare 200 kronor på ett antibiotika mot min inflammerade tå.