Cheers to feeling good all the time,
Hej.
Foto: Jan Hofverberg.
Jag måste förstås ta mig samman och bjuda på en sammanfattning av gårdagens firande. Speciellt en dag som denna då västerbottningarna i ett elektroniskt lämmeltåg vallfärdat till UFC-bloggen i sällan skådad utsträckning. Jag tror näppeligen att fler Umeåbor suttit sig till rätta framför en och samma mediekanal sedan bygdens store son Staffan Ling sände sitt sista avsnitt av Stadskampen.
Nåväl.
Jag sitter här och läser igenom lokaltidningarnas UFC-uppslag.
Jag fastnar vid ett citat i VF. Ett citat som ger mig och mina planer att återge gårdagens festligheter väldiga… trassel.
– Det ingår i våra värdegrunder att vi inte ska förknippas med sånt, sa sportchefen Håkan Bäckström om att UFC inte hade någon champagne på kylning utan firade med läsk och vatten i omklädningsrummet.
Jag vill ju inte göra någon upprörd. Det är det sista jag vill göra när jag sitter på min kobbe utan något som helst kontrakt inför nästa säsong. Jag får på förhand be om ursäkt till alla UFC-anhängare som tar illa vid sig när alkoholhaltig dryckjom förs på tal.
Men. Det var ju faktiskt så att Johan Larsson, den hårfagre Gimonäs-fostrade ytterspringaren som rörd beskrev 2-1-inlägget som "sitt bästa någonsin", till slut vevade upp en champagneflaska i omklädningsrummet. Efter många om och men. Han ville väl inte visa upp för lagkamraterna sina att det var han som stått för den jinx vi kämpade emot i nittio minuter igår.
– Men jag tänkte att går jag upp i Superettan ska jag ha något att spruta, sa Larsson.
Och sedan flödade det på. Hem och svida om till bästa gå-bort-skruden för att sedan sätta sig på cykeln i ilfart mot Allstar.
Samtliga spelare, ledare, naprapater, sjukgymnaster (det ska tydligen vara någon sorts skillnad mellan dessa två yrkesgrupper), materialare, styrelseledamoter, funktionärer, nån tjomme från kommunen och diverse respektive firade avancemanget med nå bättre burgare, några tal, flera liter mjöd – allt inbäddat i den aura av nöjdhet som förslöt hela Allstar-loungen.
Vi lämnade loungen vid ettsnåret. Stack försiktigt ut våra nyblivna Superettahjässor i den karga, folktomma söndagsnattsverkligheten utanför – och fortsatte festligheterna.
Hur? En söndagskväll? I Umeå?
Ja, det var onekligen frågan man grunnade på när man slevade i sig ett bättre Friscomål på Max (mycket produktplacering så här i läsarrekordstider, märker ni).
Men det löste sig. På bästa sätt.
Assisterande tränaren Stephan Kullberg bjöd helt oförhappandes in till efterfest i sin bastuanläggning i källaren. Med sin familj sovandes på övervåningen och med ett jobb att gå till dagen därpå kan det vara en av de finaste gester som någonsin utförts utanför de tibetanska munkklostren.
Där satt vi – jag, "Stigga", Joel, Kvist, Elfvendahl, Kung Erik och Wennebro – och mådde så där som man mår när man just har vunnit Division I och lyckligt lapar 3,5:or på ett bastugolv. Kullberg fick berätta om hur han spelat inför 68 000 på Olympiastadion i Rom (apropå att vissa spelare tyckte att "det inte gick att göra sig hörd på planen" när 6000 västerbottningar levde om som värst) och vi utvärderade hela säsongen och diskuterade förstrött inför nästa.
Vid fyrarycket på måndagsmorgonen cyklade jag med det belåtnaste av leenden över gipan hemöver genom en stad som slumrade så där förpillat tungt som en stad gör när den just placerats dit på herrfotbollskartan igen.
… det här är ju den typen av inlägg som borde vara fyllt till bredden av bilder. Men jag är på gott och ont den typen av bloggare med en törstläpp av så pass gedigna mått att jag har en tendens att ofta ha en sejdel i var näve. Då har man tyvärr ingen näve över att fotografera med. Jag hoppas att ni har överseende. Jag lär väl förhoppningsvis kunna samla på mig ett gediget bibliotek med bilder som andra kan ha tagit. De kommer.
Tills vidare avslutar vi med (jävla inaktiverade inbäddning) en länk till en av mina absoluta favoritscener alla kategorier:
Senaste kommentarerna