Henke Sennström klarr,

Av , , 1 kommentar 24

För att vara en initierad UFC-blogg är jag väldigt sällan först. 

 

Väldigt, väldigt sällan. 

 

Typ aldrig. 

 

Det beror dels på att jag har en väldigt täppt nyhetsnäsa – men också på att den där jävla hemsidan alltid är så förbannat snabba på att uppdatera minsta lilla nyhet. 

 

En gång berättade vi världsunikt om när Kung Erik Lundström trillade med cykeln och skrubbade armbågen. Men sånt river inte ner varken ovationer eller Pulitzer-pris. 

 

Men idag är en historisk dag för UFC-bloggen. 

 

Jag fick just veta att den rivige innermittfältaren Henrik Sennström signerade på ett nytt avtal som gör honom till Superetta-spelare med Umeå FC. Henke var just på väg att borda ett plan mot Thailand när jag nåddes av nyheten. Kanske ses vi om någon vecka och svingar några Zingha-bägare… ehm… tränar stenhårt på stranden innan den kommande säsongen. 

 

För egen del är det så gott som klart med ett nytt kontrakt. Allt som återstår är att GIF Sundsvall ska säga "nej, det är klart vi inte behöver någon utbildningsersättning för en så pass trasslig rese" till Håkan Bäckström och således släppa mig gratis. 

 

Annars… blir det svårt. Håkan pratade om att utbildningsbidraget för mig skulle ligga på "omkring tvåhundratusen kronor". 

 

Två. Hundra. Tusen. Kronor. Det skulle inte ens min ömma moder betala för att befria mig från ett etiopiskt arbetsläger. 

1 kommentar
Etiketter: ,

Kung Erik på väg söderut?

Av , , Bli först att kommentera 10

Hemskt ledsen för trasslig uppdatering. 

 

Men jag håller just i detta nu på att packa inför en färdballad som via ett längre veckoslut i London går till Thailand. Detta samtidigt som jag slänger ett halvt getöga på toppdrabbningen Napoli-Juventus och konstaterar att "Göra viktigt mål för Napoli på hemmaplan" nog kan klämma sig in rätt högt på en lista över de mustigaste upplevelserna man kan lägga rabarber på under ett människoliv. Det är absolut där uppe, strax under "att vara tyngdlös"

 

Tills vidare kan ni väl spekulera lite i det här? 

 

 

… för er som vill hoppa över denna trassligt skakiga Parkinson-näve till mellanhand; följ Erik Lundström direkt på Twitter här

Bli först att kommentera
Etiketter:

Pojkar, pojkar, pojkar, här kommer ett hundår till,

Av , , Bli först att kommentera 29

Jag ska bara få slutgiltigt bekräftat från VK:s sportredaktion att jag mot saltad ersättning får veva iväg ett antal krönikor i månaden under 2012. 

 

(Sitter det någon chefsredaktör där ute som söker någon som på frilansbasis kan skriva artiklar så vill jag påpeka att mitt register är så mycket bredare än "bara sport". Behöver du exempelvis någon som ska skriva en krönika om Football Manager, då är jag din man)

 

Sen så. 

 

Sen får ni nog dras med mig ett år till. 

 

Och för alla er som önskat er något mer exotiskt så här i juletider (att Erik Löfgren förlänger framkallar ju på sin höjd det där konstlade leendet och det där lätt spruckna röstläget hos någon som efter presentöppning tittar in i ett förväntansfullt gammalt mormorsanlete och utbrister "åååh, mamelucker!") så kan jag berätta att det lät väldigt nära till att Sottrios Papagi… Papagia… ni vet – han superdupergreken till mittback i Akropolis som hade stor show i säsongsavslutningen – skulle bli klar. 

 

Glad advent, eller vad man nu säger. 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Sjösättning av ett bloggprojekt utan dess like like,

Av , , 2 kommentarer 23

Hej. Jag är mycket väl medveten om att jag utlovade en bloggseriestart här i tisdags. Jag förstår att många av er är besvikna. Till alla er som missade begravningar, bröllop, födelsedagskalas och dylikt världsliga ting för att sitta hemmavid och veva frenetiskt på F5-knappen; jag ber om ursäkt.

 

Men det är svårt att starta bloggserier. Det ska ni veta. Det är inte bara att slänga ut något i etern och förvänta sig att den tas emot lika väl och följs av lika många som exempelvis "Sockerstek med Ek" eller min ungdoms "Cook-a-long"-serie. Det vore naivt.

 

Och igår hade jag helt enkelt inte tid. Det kom saker emellan igår som gjorde att jag inte hade nog med tid på mig att sjösätta detta högtravande bloggprojekt. 

 

Och ja. Jag hatar också, precis lika mycket som den gemene 21-årige unge mannen, när det dyker upp saker som uppehåller en så till den milda grad att man inte får blogga. Ni skulle bara veta. 

 

Jag önskar att jag får leva till den dag då det är socialt accepterat att helt sonika ställa sig upp och skrika "UT HÄRIFRÅN; HÄR SKA SKRIVAS BLOGG!" och sedan likt en kofösare mana sällskapet mot ytterdörren. 

 

Tills vidare får ni stå ut med försenade inlägg ibland. 

 

Jag har lovat saker förr. Jag skulle skriva ett långt epos om lagfesten ute i Holmsund, skrävlade jag härom veckan. Blev inget. Men som kompensation för båda dessa besvikelser slänger jag, hux flux mitt i inlägget, upp en bild av den tavla jag nyss fick hemlevererad. 

 

Ni vet att som ansvarig för en UFC-blogg händer det med jämna mellanrum att man väljer att vinkla saker till sin spets för att fler än ens ömma moder ska läsa ens alster. Man kanske trampar på en del ömmare tår på vägen mot bloggherravälde. 

 

Och det ska ni veta, goda läsare, att det får man till slut betala för. På vår lagfest ute i Holmsund tog undertecknad storslam på den nidiska gala som Jonas Nilsson och Jonathan Jonsson anrättat. Jag tror att jag fick gå upp och hålla inte mindre än tre trassligt förberedda tal efter att ha vevat hem nidiska priser för "Årets stekare", "Årets skada", "Årets mediepersonlighet" och… ja, och så fick jag till slut det här priset:

 

En signerad tavla på Simon Mårtensson, Danny Persson och Erik Lundström med överskriften "Till vårt största fan". Det syftade till hur flitigt "citatmaskinen Mårtensson", "Coffee Slush-drickaren Persson" och "Kung Erik" syntes på bloggen. 

 

… jag ska spika upp den över sänghalmen ikväll. 

 

Nåväl. Nu sitter jag hur som helst på sofflocket och slötittar på ett avsnitt Sons of Anarchy. Inte så mycket för att det är fantastiskt bra som för att det är nödvändigt för att hänga med i alla referenser som Danny, Timmy och Simon kommer slänga sig med i Thailand. Jag sitter framhukad i startposition bloggmässigt. 

 

UFC-bloggen testar IKSU-pass, avsnitt 1: Yoga 90. 

 

Jag var först på ett vanligt yogapass. Där bjöds det på dimmad belysning, andlig musik, fjärrvärmeslingor i taket och människor som satt på ekologiskt vävda hampamattor utan såväl strumpor som skor. Det var, förställde jag mig, som en trevligare sensommarkväll hemma hos Ernst Kirschsteiger. 

 

Det var trevligt. Lite svettigt, under korta stunder lite jobbigt i armarna – men trevligt. En relativt behaglig timme. 

 

Yoga 90 däremot. Nittio jävla minuter av statiska positioner där man stod med benen lutandes i gradantal så utmanande att även Dalai Lama och Muhatma Ghandi frustat ur sig svordomar efter bara något tiotal sekunder. 

 

Jag längtar ofta tillbaka tills dess att man var ett litet barn och ens största bryderier bestod i att besluta ifall det var "DITROJT VÖRSUS NJO JÖRSI" eller några andra NHL-lag som möttes när man stod ute och spelade landhockey och simultanagerade kommentator ute på gårdsplanen. Man gör lätt det när man sitter som 21-åring i ett grävlingsgryt utan kontraktsförslag inför nästkommande säsong samtidigt som det dagligen ryktas om nya supergreker. 

 

Men jag har aldrig längtat så mycket till "barnets position" som under detta yogapass. "Barnets position" var nämligen när man fick sätta sig på hälarna, lägga händerna framför sig och placera pannloben på mattan. 

 

I siffror: 

 

Konditionsträning: 1/5

Styrketräning: 5/5 

Ratio: 4/5 (uppskattningsvis 1:5)

Risk för kantig fotbollsspelare att skämma ut sig: 3/5

Möjlighet att vara läcker (lämplighet att bära bomullsmateriel, linne eller huvdtröja): 4/5. 

 

Nästa avsnitt: Spinning 40 (featuring Simon Mårtensson och Danny Persson). 

2 kommentarer
Etiketter: , , ,

Ingenting är vettigt 19:30,

Av , , Bli först att kommentera 23

Jag följde med Simon Mårtensson på IKSU ikväll. 

 

Vi äntrade gymmet vid halv åtta på måndagskvisten. 

 

IKSU må vara hela Nordeuropas största gym – men på en måndagskväll, när gemene man ska gottgöra för alla de ölsejdlar som letat sig ner gipledes under helgen, så är det lik förbannat överbefolkat som ett Allstardansgolv en lördagkväll. 

 

Och total anarki. 

 

Jag försökte nypa mig en skivstång. Men trots att jag gick runt i min allra tyngsta gymmarhuvtröja ("Jag slängde bara ner nåt i väskan, jag fick så bråttom", ljög jag) var det ingen som lämnade sina stänger därhän när jag skred fram. När så en stång blev till synes ledig rusade jag dit, tittade mig omkring ifall det var så att någon bara lämnat för att fylla på med viktskivor. Min blick gick runt i gymlokalen tills jag mötte ett par uppspärrade ögon som stirrade maniskt rakt in i mina. En kraftigt byggd man satt och juckade med benen i någon vadmaskin i andra änden på gymlokalen. Jag frågade ifall "den där är upptagen" och nickade mot stången. Han svarade inte utan nickade knappt märkbart med en minimala huvudrörelser. Men hans fortsatt maniskt mordiska blick (en blick som kanske varit befogad ifall jag ställt samma fråga och nickat mot hans fru) sa det som behövde sägas. Där fanns någon sorts underförstådd "pax" som grundade sig i att han var mycket större än mig. 

 

Jag lommade genast därifrån med sänkt blick, överkörd och bortskuffad även i min allra tyngsta gymmarmundering. Men det är väl så att jag inte har någon gymaura kring mig. Alls. Ifjol sommar, till exempel, spatserade jag förbi busstationen i Östersund iförd linne och shorts. Då hoppar helt oförhappandes en alkis fram och ställer mig en fråga:

- Har du köpt det där linnet i Italien?

- Nääe, vadårå?, undrar jag, mer än en aning ställd.

- Det hänger ju spaghetti ut genom ärmarna, tjoar alkisen och hela Jämtlandsbeståndet av busstationsalkoholister brister ut i skratt. 

 

Tillbaka till kvällens gymanarki: 

 

Jag såg en tjej springa på ett löpband med bara en BH att skyla överkroppen med. Det trodde jag bara hände i Seinfeld-avsnitt. 

 

När jag väl fått tag på en skivstång och kunde veva igång mina styrkevändningar och -ryck så omgavs jag av ett sådant frekvent stönande att det hade varit för obscent även för den kvinnliga tennistouren. Några av stönen var så pass ljudliga att de ansetts stötande även på de mest frisinnade flamländska läderklubbarna. 

 

Nej. Det är inte på måndagskvällar man ska röra sig mot IKSU ifall man vill få valuta för sina surt förvärvade slantar. 

 

Vart man istället ska röra sig för högklassig träning tänkte jag redogöra framöver i en bloggföljetong där jag betygsätter alla de olika IKSU-pass jag besökt på sistone. Start imorgon. 

Bli först att kommentera
Etiketter:

Comeback,

Av , , Bli först att kommentera 22

 Hej. Det var alldeles för länge sedan. Men jag har varit i Sundsvall över veckan. Och jag har således inte snubblat över särskilt många UFC-nyheter. 

 

Men frågan är… har det funnits något att snubbla över än? Det har väl varit v-ä-l-d-i-g-t lugnt på ryktesfronten på sistone? Visst, Innocent Okeke kommer alltid ha någon liten nigeriansk tekniker att dra fram ur rockärmen – men annars har det väl varit rätt stendött förutom ett par förnyade kontrakt. 

 

Lundström erbjöds tydligen ett kontrakt i veckoslutet. Det är väl faktiskt – när klubben uttalat ska satsa på att sjuttiofem procent av spelartruppen ska vara från Umeå med omnejd – den viktigaste värvning vi kan göra inför nästa år. 

 

Nåväl. Jag befinner mig inte på min mentala topp just nu. Jag har varit ut i dagarna två. Exakt hur segt mitt hjärnmaskineri funkar för tillfället?

 

Okej. Ett exempel. Jag har – och håll i er nu – sedan jag kom tillbaka från Sundsvall i fredags klagat på att det är så oerhört kallt i mitt lilla gryt. Oerhört. Jag har en termometer vid fönstret. Den har visat sju-åtta grader. Min hyresvärd skulle få sina fiskar varma på måndagsmorgonen, tänkte jag. Idag kom Maths Elfvendal hit för att se Chelsea-Liverpool. Han tyckte också att det var kallt. Hemskt kallt. Speciellt kring fönstret. 

 

Till slut känner han med näven mot ovansidan på fönstret. Det står på glänt. Relativt vid glänt. Ni vet (jag vet i och för sig inte hur många av er som någonsin ens besökt ett grävlingsgryt) så där inåtlutande. Konstant slungandes in nollgradig västerbottnisk novemberkyla in i lägenheten. 

 

Detta har jag inte bemödat mig att kolla. Istället gått omkring och huttrat och svurit. 

 

Så segt. 

 

(Hade Elfvendal inte med sina vana fönstertätarfingrar dragit längsmed fönstertoppen hade jag – efter att ha tillkallat expertis om elementet – kunnat bli huvudperson i en hantverkarskröna som sedan passerats ner i åtskilliga generationsled)

 

Nåväl. Eftersom kapaciteten att skaka fram textmässiga fyndigheter är minimal så bjuder vi istället på en smärre bildkavalkad från helgen. Det funkar alltid. Oavsett. Det är safe. 

 

I fredags var det avslutningsskiva för hela klubben Umeå FC. Ledare, kanslister, spelare, chiefscouter, styrelseledamöter, publikvärdar, gamla stötar och diverse annat löst folk kalasade på en smäckrare buffé på Teatercafét. 

 

Det hölls tal och det delades ut priser. 

 

Joel Burström nöp "Årets genombrott", Marko "Årets nykomling" och…

 

… Erik Lundström såg till en början lite butter ut, inskuffad i ett hörn intill en högtalare. Men ni vet hur det brukar sluta. 

 

Någon timme senare var han förstås Kung Erik av Vasaplan när han stoltserade med sina dubbla statyetter, en för Årets skyttekung och så galans tyngsta; "Årets UFC:are". 

 

Vi vevar – under rådande hybris efter att i afton ha sett Game of Thrones-avslutningen i Danny Perssons biorum – igång den sevärda seriens mäktigaste scen som kanske borde videobloggifieras inför starten av nästa säsong (om nu Lundström beslutar sig för att stanna i UFC-blått):

 

Övrigt? 

 

Hampe och Henke var en av de många lyckliga vinnarna av "Årets Första Hjälpen"-pris. Priset delades ut från Obbola IK till alla de som hjälpt division fyra-laget i matchandet under säsongen.

 

 Galan för egen del?

 

Inga priser. Det närmaste jag kom en statyett var någon Mariestad till tonerna av ordinarie lokalpris. Dessutom fick jag följande fråga från ordförande Bergmark; "… har du sagt upp lägenheten?" samtidigt som jag – och det här var ändå knappt en halv öl in på kvällen – kallade den ena halvan av vår tränarduo för "Urban". 

 

Det här kan med andra ord mycket väl vara bland det sista ni hör av mig i UFC-kretsar. 

 

… som tur var finns jag ju då att följa på Twitter. Jag siktar på att ta hela twittrandet med samma storm som jag tagit det västerbottniska bloggväsendet. Lyckas jag så lär jag med andra ord ha ett fyrtiotal followers och därefter prestera rätt trassliga inlägg. Även Kung Erik Lundström och Seif Khadim finns att följa för den UFC-intresserade och om man ger sig ut på en skallgångskedja på de sociala mediernas bakgator kan man även hitta Hampus Wallgren. 

Bli först att kommentera

Kejsarens nya kläder,

Av , , Bli först att kommentera 32

Här tar Erik Lundström sina första stapplande steg i GIF-blått, i vad som ter sig som Kristian Eks – den förre mittbacksresen som är mer känd för succéserien "Sockerstek med Ek" – gamla paltor. 

Notera minspelet. Fredrik Broman, ansträngd, Christian Brink, mycket ansträngd, och Erik Lundström, sån där härlig lurmin…

… och inte undra på när han ser bollen komma flygande och kan raka in den i öppen kasse från sin lurpassande position på mållinjen. 

Lundströms första mål i GIF-träningsmiljö (han tangerade därmed mitt rekord från fjolåret) firades med ett smågenerat leende i mjugg, allt medan Nuri Mustafi (innermittfältare som blev klar för ett ytterligare år i GIF idag) vinkar för hands. 

Som legitimerad pressfotograf på diverse sportevent vet jag att skärpa är A och O. 

 

Det finns inte mycket att säga om träningen. "Strossa" fick spela släpande forward. Först med det blå laget (som var en man mer) för att sedan byta till det gula laget (som då blev en man mer). En optimal roll för att visa upp sina offensiva kvalitéer. Träningen var av den synnerligen slappa natur som infinner sig sista träningsveckan innan de asiatiska stränderna väntar. Det stod exempelvis en utespelare i varsin pytts, så vi ska inte ägna oss åt någon växeldragning alls; men Lundström skötte sig helt okej. 

 

Vi vevar på med några ytterligare bilder som alla faller in under övertexten "UFC-relaterad bildporr". 

 

 

 

 

 

Lundström fick sig en avslutande pratstund med GIF-managern (!) Sören Åkeby. Det ser rätt muntert ut, va?

Vi zoomar in:

Titta den där blicken. Jag hade en läppläsare intill mig på läktaren som hävdar att han vet vad Sören ska ha sagt just här för att få "Strossa" lika delar förvånad som argsint:

 

"Jag kommer inte att kalla dig Kung Erik". 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

”Man vet ju inte vilka pengar man har att röra sig med framöver”,

Av , , Bli först att kommentera 20

Hej på er. 

 

Jag sitter i ett vardagsrum. Det angränsar till två andra rum. När jag tittar ut genom fönstren är de tre till antalet. De är alla ovan jord. 

 

Jag sitter, som ni hör, inte i mitt grävlingsgryt. Bara de sluga grävlingar som sjukförsäkrar sig in absurdum för att sedan lurpassa vid väggrenen där de påpassligt slänger ut en svanshalva under nån förbisusande Ford Escort kan kanske unna sig att bo så här pass ståndsmässigt.

 

Jag är hemma. H-e-m-m-a. 

 

Hemma där man får maten helt serverad (åtminstone så länge föräldrarna fortfarande är odelat glada över min hemkomst. Typ… idag och kanske en bit in på morgondagen). Hemma där vi har diskmaskin. Hemma där jag med andra ord sparar en handfull disk- och matlagningstimmar där jag istället lugnt kan luta mig tillbaka på soffslafen och sondera bloggterrängen. 

 

Och trots att jag har utförliga recensioner av både spinning-, yoga- och Body Combat-pass på lager så vet jag ju att den stora massan sitter och nöter F5-tangenten till oigenkännelighet för att få reda på hur det gick för Erik Lundström och hans resa till Sundsvall. 

 

Det gick bra. 

 

Vi var ute i så pass god tid att vi hann stanna till på Häggströms Modehus i den fascionabla modemetropolen Lögdeå. 

 

"Dom säger det är som att komma hem – Häggströms i Lögdeå", säger som bekant reklamjingeln. En skylt på längs vägen basunerade ut något om sjuttioprocentig rea. Och blotta tanken på att ett "modehus" år efter år kunde blomstra ute i Lögdeå – en bebyggelse som inte hushåller fler än omkring trehundra pensionärer, några katter och en och annan tamiller – fick ens förväntningar att skena iväg. 

 

Men… njäe. 

 

Lundström fattade lite tycke för en jacka. Men det blev inget köp.

 

- Man vet ju inte vilka pengar man kommer att ha och röra sig med framöver, väste han fram med en pengapilsk glimt i ögongipan. 

 

Och mycket annat fanns inte att skriva hem om. Det kändes lite gubbigt. Lite tråkigt.

 

Jag gillar ju mer sjuka kläder.

 

Inte ens i Lögdeå av alla bygder får han vara ifred, Kung Erik. 

 

- Här är en av Norrlands bästa fotbollsspelare, utbrast någon över ett bord Peak-pikéer så att det ekade över hela socknen. 

 

På riktigt. Mannen i fråga verkade vara delägare i butiken och med tanke på hur bra modehuset verkade gå, enligt en av expiditerna, så kanske det inte är omöjligt att Lira Lögdeå BK ger sig in i dragkampen om vår mittfältsdynamo. 

 

Nåväl. Lagom tills dess att det bara låg smulor kvar i popcornpåsen tornade Sundsvall upp sig i all sin norrländska huvudstadsprakt. 

 

- Vad stor den ser ut, sa Lundström när han panoramablickade ut med imponerad blick. 

(Hade det här varit en självförhärligande blogg hade jag påstått att jag genast utbrast "THAT’S WHAT SHE SAID" i sann kvicktänkt Michael Scott-anda, men det gjorde jag inte. Jag kom på det först nu, när jag såg Lundströms citat i skriftspråk, ett otal timmar senare. Kanske blir detta "mitt Jerkstore")

 

Lundström skulle ha träffat Giffarnas nygamle sportchef Urban Hagblom i afton. Det sköts tydligen upp till imorgon. Istället ska han, enligt förstahandskällor, ha dinerat med förre UFC:aren (och fjolårets bästa vänsterback i Superettan) David Myrestam. 

 

Imorgon vid tiosnåret tränar han med GIF Sundsvall. UFC-bloggen är självklart, som enda västerbottniska mediekanal, på plats med penna och kanske, kanske en kamera (i hopp om att kunna sälja de exklusiva träningsbilderna till någon västerbottnisk tabloid och därigenom finansiera min Thailandsresa). 

Bli först att kommentera
Etiketter:

Lite Umeå FC-nyheter som omväxling,

Av , , Bli först att kommentera 21

 Imorgon åker Erik Lundström – Kung Erik, om ni så vill – ner till Norrlands huvudstad för att träffa GIF Sundsvall. Bjudas på middag, träna nån träning och kanske, kanske erbjudas ett allsvenskt kontrakt.

 

UFC-bloggen kommer självklart, som enda bevakande mediakanal, att följa med i bilen ner till Sundsvall för att bevaka vår mittfältsdynamos Sundsvallsbesök. 

 

(Medföljandet har förstås väldigt lite att göra med det faktum att jag bjuds på en gratisresa i bil ner till min hemstad så här i semestertider)

 

Återkommer. 

Dimmiga dar, det var… fan inga bra dar ändå,

Av , , 3 kommentarer 27

Hej. Erik Löfgren heter jag och tänkte vara er guide idag. 

 

Först och främst vill jag självklart hjärtligt välkomna er alla till Murmansk i nordvästra Sovjet. 

 

Vi tar rundturen direkt. 

 

Här har vi stadskärnan. Den är, som ni noterar, under uppbyggnad. Just där ska vi bygga ett grått hus i betong som kommer gå väldigt bra med det kroniska grånaden i skyn. Ni ser ett fåtal bilar. Vi ser också en man som förmodligen är på väg att hämta ut sin helgranson av ett par limpor vörtbröd och några slevar kalops. 

 

Här har vi stadens allra finaste parkområde. Det är mycket populärt att sitta i parken. Främst bland alkoliserade och blinda personer. Blinda alkolister formligen älskar den. 

 

Ser ni vart bron slutar? Nej. Det är det ingen som gör. Det är ingen som vet var bron slutar där borta där grånaden tar överhanden. Sägnen säger att det förr i tiden var över den här bron man i långa led föste ihopbojade fångar till de nordsibiriska arbetslägren. Bara en handfull ska, enligt skrönan, ha klarat sig över. De omtalade kastvindarna och den lika ständiga som isande kulingen ska ha tagit de flesta. 

 

På andra sidan älven tornar Novosibirsk upp sig i all sin praktiga grånad. 

 

Folk i gemen bor i små, nedgågna grävlingsgryt. Snittgårdsplanen ser ut som ovan. Långt där borta i myllan ser ni en gammal fotboll ligga och skräpa. Ett tag stod en liten pottfrillad pojke och kickade på den varje dag. Innan han fick fast anställning nere i malmgruvan. Pojken hette Kiuskio. Han blev rätt hyfsad på att kicka. 

3 kommentarer
Etiketter: , , ,