”Man vet ju inte vilka pengar man har att röra sig med framöver”,

Hej på er. 

 

Jag sitter i ett vardagsrum. Det angränsar till två andra rum. När jag tittar ut genom fönstren är de tre till antalet. De är alla ovan jord. 

 

Jag sitter, som ni hör, inte i mitt grävlingsgryt. Bara de sluga grävlingar som sjukförsäkrar sig in absurdum för att sedan lurpassa vid väggrenen där de påpassligt slänger ut en svanshalva under nån förbisusande Ford Escort kan kanske unna sig att bo så här pass ståndsmässigt.

 

Jag är hemma. H-e-m-m-a. 

 

Hemma där man får maten helt serverad (åtminstone så länge föräldrarna fortfarande är odelat glada över min hemkomst. Typ… idag och kanske en bit in på morgondagen). Hemma där vi har diskmaskin. Hemma där jag med andra ord sparar en handfull disk- och matlagningstimmar där jag istället lugnt kan luta mig tillbaka på soffslafen och sondera bloggterrängen. 

 

Och trots att jag har utförliga recensioner av både spinning-, yoga- och Body Combat-pass på lager så vet jag ju att den stora massan sitter och nöter F5-tangenten till oigenkännelighet för att få reda på hur det gick för Erik Lundström och hans resa till Sundsvall. 

 

Det gick bra. 

 

Vi var ute i så pass god tid att vi hann stanna till på Häggströms Modehus i den fascionabla modemetropolen Lögdeå. 

 

"Dom säger det är som att komma hem – Häggströms i Lögdeå", säger som bekant reklamjingeln. En skylt på längs vägen basunerade ut något om sjuttioprocentig rea. Och blotta tanken på att ett "modehus" år efter år kunde blomstra ute i Lögdeå – en bebyggelse som inte hushåller fler än omkring trehundra pensionärer, några katter och en och annan tamiller – fick ens förväntningar att skena iväg. 

 

Men… njäe. 

 

Lundström fattade lite tycke för en jacka. Men det blev inget köp.

 

– Man vet ju inte vilka pengar man kommer att ha och röra sig med framöver, väste han fram med en pengapilsk glimt i ögongipan. 

 

Och mycket annat fanns inte att skriva hem om. Det kändes lite gubbigt. Lite tråkigt.

 

Jag gillar ju mer sjuka kläder.

 

Inte ens i Lögdeå av alla bygder får han vara ifred, Kung Erik. 

 

– Här är en av Norrlands bästa fotbollsspelare, utbrast någon över ett bord Peak-pikéer så att det ekade över hela socknen. 

 

På riktigt. Mannen i fråga verkade vara delägare i butiken och med tanke på hur bra modehuset verkade gå, enligt en av expiditerna, så kanske det inte är omöjligt att Lira Lögdeå BK ger sig in i dragkampen om vår mittfältsdynamo. 

 

Nåväl. Lagom tills dess att det bara låg smulor kvar i popcornpåsen tornade Sundsvall upp sig i all sin norrländska huvudstadsprakt. 

 

– Vad stor den ser ut, sa Lundström när han panoramablickade ut med imponerad blick. 

(Hade det här varit en självförhärligande blogg hade jag påstått att jag genast utbrast "THAT’S WHAT SHE SAID" i sann kvicktänkt Michael Scott-anda, men det gjorde jag inte. Jag kom på det först nu, när jag såg Lundströms citat i skriftspråk, ett otal timmar senare. Kanske blir detta "mitt Jerkstore")

 

Lundström skulle ha träffat Giffarnas nygamle sportchef Urban Hagblom i afton. Det sköts tydligen upp till imorgon. Istället ska han, enligt förstahandskällor, ha dinerat med förre UFC:aren (och fjolårets bästa vänsterback i Superettan) David Myrestam. 

 

Imorgon vid tiosnåret tränar han med GIF Sundsvall. UFC-bloggen är självklart, som enda västerbottniska mediekanal, på plats med penna och kanske, kanske en kamera (i hopp om att kunna sälja de exklusiva träningsbilderna till någon västerbottnisk tabloid och därigenom finansiera min Thailandsresa).